en del av mig på paus

I mitt förra inlägg skrev jag att jag lever upp i dessa tider.

Det gör däremot uppenbarligen inte min blogg.

Och det är inte för att jag är upptagen med annat. Nej, verkligen inte. Faktum är att den här julimånaden är den lugnaste på … jag vet inte. Tio år kanske?

Så det är inte frågan om tidsbrist.

Läsning blir inte ens av i samma skala som förut.

Jag är en rutinmänniska. De flesta sidorna av mitt jag mår bäst av vardag och rutin.

Min sömn, min läsning och mina idéer frodas i det slentrianmässiga, inrutade.

Och det är märkligt för det är knappast typiskt kreativiteten – att komma på beställning och endast under vissa tidpunkter på dygnet!?

För mig gör den det ändå. Men sen igen tror jag inte att det är min kreativitet som är på paus.

Det är snarare så att jag unnar mig att inte gå så djupt under de här sommarveckorna.

Kanske jag blir mer som vår Touko - chill, lek, sömn och bus.

Alla andra timmarna, dagarna och månaderna om året är jag i ett tillstånd av ständig analys, reflektion, begrundan och tolkning. Både professionellt med mitt forskarjobb och privat i mitt varande, skrivande och bloggande.

Det säger sig självt att det är utmattande.

När jag nu är semesterledig märker jag att jag unnar mig det lättsamma, glättiga och snudd på ytliga.

Fortfarande är de mer djupgående och analytiska delarna av mitt jag verkliga och viktiga, men jag lägger dem på paus för ett tag.

Jag behöver det ibland. Uppenbarligen mellan midsommar och augusti.

Inte så att jag ser förbi mina behov och mitt jag, men jag låter min mer extroverta och lättsamma sida blomstra i takt med naturen under de här försvinnande korta sommarveckorna.

Och därför kanske jag inte helt enkelt har så många reflektioner vid dagens ände. Och därför det kanske inte blir det där dagliga inlägget som jag strävar efter.

Och kanske det är helt okej.

Okej om du inte gillar katter kan du sluta läsa min blogg typ nu för jag har på känn att ddt kommer bli en hel del kattbilder..

Tror du att en del av ens jag
tillfälligt kan läggas på is?

Kan du göra det?

Introvert möter extrovert

Min Samuel och jag har många likheter men vi skiljer oss också från varandra på några väldigt grundläggande sätt.

Bland annat i att Samuel är extrovert.

Och inte bara så där att han pliktskyldigast och i brist på andra adjektiv beskriver sig själv som “social och utåtriktad” på sin CV.

Nej, utan riktigt så där att hela hans väsen slår ut i full blom när han får umgås med människor. På samma sätt förtvinar han långsamt inombords av för mycket ensamtid.

Jag igen är introvert.

Det är ingen hemlighet att jag njuter av att pynja på för mig själv eller ligga raklång och bara räkna skarvarna i taket (inte fågelarten utan skarvarna mellan takbrädorna) medan tankarna löper fritt.

Den här olikheten präglar vårt liv långt mer än vad vi initialt hade tänkt.

Den påverkar hur vi ser på umgänge, hur vi lägger upp vårt gemensamma schema och hur vi firar högtider. Alltså präglar den en rätt stor del av vår vardagsverklighet.

Någon kanske tycker att det är ett hopplöst fall att två så fundamentalt olika personligheter ska få en relation att fungera. Och mer än så: att frodas och må bra.

Är man cyniskt lagd kanske man rentav avråder så olika personligheter att inleda seriösa förhållanden: det är slitsamt och opragmatiskt.

De som tänker så här har säkert en poäng.

Men då har de glömt att nämna hur rikt det är att få ta del av helt ett helt annorlunda perspektiv på samma verklighet, hur mycket det slipar en som människa att ständigt uppmanas att reflektera över sitt tänkande och handlande.

Det är så värdefullt att ens eget sätt att se på världen aldrig bli taget för given; att den aldrig kan anses som självklar.

Det är säkert i många avseenden säkert lättare att båda parter i en relation förhåller sig på samma sätt till umgänge och egentid.

Men sist och slutligen — vilket hjärta har någonsin fallit för en annan människa endast av den orsaken att en relation med denna vore lätt och praktisk?