Min Samuel och jag har många likheter men vi skiljer oss också från varandra på några väldigt grundläggande sätt.
Bland annat i att Samuel är extrovert.
Och inte bara så där att han pliktskyldigast och i brist på andra adjektiv beskriver sig själv som “social och utåtriktad” på sin CV.
Nej, utan riktigt så där att hela hans väsen slår ut i full blom när han får umgås med människor. På samma sätt förtvinar han långsamt inombords av för mycket ensamtid.
Jag igen är introvert.
Det är ingen hemlighet att jag njuter av att pynja på för mig själv eller ligga raklång och bara räkna skarvarna i taket (inte fågelarten utan skarvarna mellan takbrädorna) medan tankarna löper fritt.
Den här olikheten präglar vårt liv långt mer än vad vi initialt hade tänkt.
Den påverkar hur vi ser på umgänge, hur vi lägger upp vårt gemensamma schema och hur vi firar högtider. Alltså präglar den en rätt stor del av vår vardagsverklighet.
Någon kanske tycker att det är ett hopplöst fall att två så fundamentalt olika personligheter ska få en relation att fungera. Och mer än så: att frodas och må bra.
Är man cyniskt lagd kanske man rentav avråder så olika personligheter att inleda seriösa förhållanden: det är slitsamt och opragmatiskt.
De som tänker så här har säkert en poäng.
Men då har de glömt att nämna hur rikt det är att få ta del av helt ett helt annorlunda perspektiv på samma verklighet, hur mycket det slipar en som människa att ständigt uppmanas att reflektera över sitt tänkande och handlande.
Det är så värdefullt att ens eget sätt att se på världen aldrig bli taget för given; att den aldrig kan anses som självklar.
Det är säkert i många avseenden säkert lättare att båda parter i en relation förhåller sig på samma sätt till umgänge och egentid.
Men sist och slutligen — vilket hjärta har någonsin fallit för en annan människa endast av den orsaken att en relation med denna vore lätt och praktisk?
