Ett av de vackrast klingande orden jag vet är grekiskans katharsis.
Ursprungligen kommer begreppet från Aristoteles som menade att tragedin (genren tragedi i teatern), har en själsligt renande effekt på människan. När huvudpersonens lidande på scenen är som störst kan det framkalla en reaktion av medlidande i publiken. Och det här medlidandet blir en slags moralisk rensning, katharsis.
Med andra ord: när människan ser hur tragiskt livet kan vara, rensar det bort tankarna på allt oväsentligt. Tragedin skärper människans fokus.
Jag har i mitt liv blivit enormt skonad från lidande, och jag erkänner att jag ofta invaggas i en falsk trygghet, ett förgivettagande av mitt livs goda och vackra. Ibland, när jag ser en omskakande och rörande film, kan jag uppleva en känsla av katharsis. Ett slags uppvaknande, en påminnelse om livets viktiga. Men den känslan varar oftast en kväll, inte mer.
För det är förhållandevis trygga omständigheter, att se människans lidande på en scen eller en skärm. Det är något helt annat att se människans lidande på nära håll. Och än mer så, att själv uppleva det på nära håll.
De få gånger som mitt liv har legat i turbulens, och de stunder då det som jag har tagit för givet plötsligt har varit omöjligt att tygla, sand mellan fingrarna, har jag upplevt katharsis. Och det är ett sunt uppvaknande.
Men jag tänker: varför måste livet skakas om i grundvalarna innan människan förmår se bortom all ytlighet? Varför måste rädslan för allt som går att förlora döva ens öron, innan människan förmår höra bortom allt sorl och sus?
Och kan människan bli bättre på att träna tacksamhet, varje dag — inte enbart när hon har upplevt katharsis?
Kan jag det?
Kan du?
Foto: Min bästa syster Ebba