Babysar har det skrivna all over them. Det är som om den där stämpeln är hela essensen i deras väsen. De har en sådan skör bräcklighet att deras enkla närvaro lyder: hanteras varsamt.
När man håller ett litet liv i sina händer är den enda naturliga instinkten att hålla barnet stadigt, stadigt men ack så varsamt. Allt annat vore otänkbart med de små liven.
Men med tiden bleknar stämpeln. Babysarna får inte längre skråmor i ansiktet lika lätt. Huden blir härdad och babysarna kan inte längre ens kallas babysar. De får mer skinn på näsan och innan man vet ordet av är de fullvuxna och utflugna; jobbar häcken av sig, amorterar och går på direktionsmöten.
Och det finns ingenting i deras aura som utstrålar en bräcklighet. Tvärtom, kan deras tidigare medfödda bräcklighet ibland övergå till ett överdimensionerat pansarskinn. Ingenting i deras väsen säger: jag är liten och skör, var varsam med mig.
Varsamt, varsamt. Fina vännerna Staffan och Linas och vår fadderdotter Sibel på hennes dopdag vintern 2016.
Men egentligen är vi alla bara små barn i fullvuxna människors kroppar.
Fullt kapabla till att få skrapsår i ansiktet, blåmärken på knäna och brustna hjärtan. Stämpeln har kanske bleknat sedan länge, men jag tror ändå att ordens innebörd ligger djupt buren inom oss. En längtan, en bön.
Hanteras varsamt.