Du ska inte tro att du är något

Att vara cyklist i en stad som Vasa ödmjukar en.

Stundvis kanske så pass mycket, att det är på sin plats med förledet för-.

Att gå från att vara cyklist i “storstaden” Åbo till den mindre staden Vasa var en smärre chock.

I Åbo kryllar det av cyklister, poliserna ger böter om man cyklar på trottoaren (ifall ingen cykelbana finns) och när kvällarna blir mörka har polisen cykellampsrazzior vid livliga övergångsställen — med stor risk för böter ifall man inte har lampa både framåt och bakåt. Hjälm bär allihopa. Massvis med reflexer. Bilarna respekterar ens närvaro på bilvägarna. Fotgängarna ger utskällningar om man cyklar på trottoarerna.

I Vasa känns det som att djungelns lag råder i cykelväg. Det finns en handfull utstakade cykelbanor, men de som finns är sällan respekterade av fotgängare. Det finns ännu fler trottoarer som helt och hållet är fotgängarnas som cyklister i sin tur sällan respekterar.

Flytten, ur ett cyklistperspektiv, gjorde mig alltså omtumlad.

I en stund av hetsigt uppror planerade jag att skriva en insändare till lokaltidningen med rubriken “Var vill ni ha oss cyklister!?”. Stadsplanerarna, vägverket, poliserna, medtrafikanterna ja alla skulle få sig en känga!

… sen kom jag på att jag är konflikträdd och endast passivt aggressiv och aldrig skulle göra något sådant.

Van som jag är vid att respektera fotgängarnas monopol på trottoarerna, cyklar jag oftast på bilvägen ifall cyklelbana inte finns. Och mina medtrafikerande bilister förstår ingenting. Ibland när jag kommer från höger kör de på, men ibland har bilar stannat åt mig när jag har kommit från vänster ..?

Likvärdig med bilisterna är jag sällan. Du ska inte tro att du är något…

Bara för någon vecka sedan hörde jag om en hit-and-run-bilolycka mellan en bil och en ung cyklist.

Senast den här veckan såg jag själv ambulanser, poliser, en bil tvärstannad precis vid ett övergångsställe och en cykel med förvriden cykelram lite vid sidan om.

Jantelagen är aldrig så manifesterad som i cyklistkulturen i Vasa.

Tur att det finns undantag.
Tur att det finns hjälm.

Jag är min största kritiker

Ibland slås jag av plötsliga fraser. Nästan som om jag hade en utomstående berättare som förtäljer - om inte sanningar så åtminstone - ord som får mig att tänka efter. Riktigt ordentligt. 

Igår när jag klev in genom dörren efter ett lyckat dagsverk föll frasen över mig: "Jag är min största kritiker".

Vissa människor är benådade med en skön hakuna matata, carpe diem och "det blir nog bra, nu tar jag paus"-attityd. Jag är verkligen inte en av dem.

Att analysera sig själv ur ett metaperspektiv är lika mycket en gåva som en börda. Jag läser ofta igenom en text, som jag har producerat, ett oändligt antal gånger, ur en mängd olika perspektiv och med betoning på olika aspekter innan jag är nöjd(are).

Det gör, förhoppningsvis och rimligtvis, att texten blir bättre efter varje läsning, men det är tidsödande och kan samtidigt bryta ner tron på den egna förmågan. Speciellt om texten inte ännu efter den sjuttonde läsningen är tillräckligt bra. I mina ögon, alltså.

Jag är min största kritiker, det vet jag. Jag önskar, och strävar efter, att också få vara min största hejare och min största peppare. Jag drömmer om att kunna ta mina prestationer med lite mer hakuna matata-känsla, och oftare kunna säga "Det här gjorde jag jättebra!".

Min största kritiker. Ser ni den kritiska blicken?

Är du också din största kritiker? 

Jantelagen, modifierad

Jantelagen är väl rotat sig i det västerländska tankesättet. Tro inte att du är något, tro inte du är bättre än vi och så vidare, ni vet det där. 

En motreaktion till det här har naturligtvis varit: bry dig inte om vad andra tycker, lyssna inte på vad andra säger och så vidare, ni vet det där.

Men om vi nu mår dåligt av att leva enligt jantelagen, och utan framgång lyckas med att strunta i vad andra tycker, kanske vi helt enkelt borde hitta en tredje väg.

Inte utgå ifrån att ingen bryr sig om oss.
Inte heller strunta i vad andra tänker om oss (fastän vi förstås bör göra det i många avseenden). Men kanske bara utgå ifrån att folk tänker gott om oss. Att folk tänker väl om mig.
Om dig.

För det gör en så markant skillnad att gå in i ett rum, med stor ödmjukhet förstås, men med utgångspunkten att vara omtyckt, uppskattad och respekterad. Inte på ett högfärdigt och självklart sätt, som att vår närvaro är dagens höjdpunkt eller det enda gudagivna ögonblick personerna i rummet får uppleva. Nej, inte så.

Men om vi gick in i ett rum, må det då vara ett klassrum, en presentation eller en arbetsintervju, ackompanjerad av tanken "Här är jag omtyckt, uppskattad och respekterad", tror jag att det skulle påverka vår prestation och vår eget självförtroende något oerhört. Jag har själv använt mig av det här knepet ett antal gånger, speciellt när jag själv kanske tvivlar och tvekar på min kompetens och förmåga.

Det bästa är att fastän det inte skulle stämma, fastän ingen i rummet är ett stort fan av mig, så spelar det ingen roll. Många av oss kan behöva en liten extra puff i rätt riktning. Och kanske det här kan vara ett sätt att tackla de krävande rum, fysiska eller psykiska, som vi intar.