Ibland slås jag av plötsliga fraser. Nästan som om jag hade en utomstående berättare som förtäljer - om inte sanningar så åtminstone - ord som får mig att tänka efter. Riktigt ordentligt.
Igår när jag klev in genom dörren efter ett lyckat dagsverk föll frasen över mig: "Jag är min största kritiker".
Vissa människor är benådade med en skön hakuna matata, carpe diem och "det blir nog bra, nu tar jag paus"-attityd. Jag är verkligen inte en av dem.
Att analysera sig själv ur ett metaperspektiv är lika mycket en gåva som en börda. Jag läser ofta igenom en text, som jag har producerat, ett oändligt antal gånger, ur en mängd olika perspektiv och med betoning på olika aspekter innan jag är nöjd(are).
Det gör, förhoppningsvis och rimligtvis, att texten blir bättre efter varje läsning, men det är tidsödande och kan samtidigt bryta ner tron på den egna förmågan. Speciellt om texten inte ännu efter den sjuttonde läsningen är tillräckligt bra. I mina ögon, alltså.
Jag är min största kritiker, det vet jag. Jag önskar, och strävar efter, att också få vara min största hejare och min största peppare. Jag drömmer om att kunna ta mina prestationer med lite mer hakuna matata-känsla, och oftare kunna säga "Det här gjorde jag jättebra!".
Min största kritiker. Ser ni den kritiska blicken?
Är du också din största kritiker?