Jantelagen är väl rotat sig i det västerländska tankesättet. Tro inte att du är något, tro inte du är bättre än vi och så vidare, ni vet det där.
En motreaktion till det här har naturligtvis varit: bry dig inte om vad andra tycker, lyssna inte på vad andra säger och så vidare, ni vet det där.
Men om vi nu mår dåligt av att leva enligt jantelagen, och utan framgång lyckas med att strunta i vad andra tycker, kanske vi helt enkelt borde hitta en tredje väg.
Inte utgå ifrån att ingen bryr sig om oss.
Inte heller strunta i vad andra tänker om oss (fastän vi förstås bör göra det i många avseenden). Men kanske bara utgå ifrån att folk tänker gott om oss. Att folk tänker väl om mig.
Om dig.
För det gör en så markant skillnad att gå in i ett rum, med stor ödmjukhet förstås, men med utgångspunkten att vara omtyckt, uppskattad och respekterad. Inte på ett högfärdigt och självklart sätt, som att vår närvaro är dagens höjdpunkt eller det enda gudagivna ögonblick personerna i rummet får uppleva. Nej, inte så.
Men om vi gick in i ett rum, må det då vara ett klassrum, en presentation eller en arbetsintervju, ackompanjerad av tanken "Här är jag omtyckt, uppskattad och respekterad", tror jag att det skulle påverka vår prestation och vår eget självförtroende något oerhört. Jag har själv använt mig av det här knepet ett antal gånger, speciellt när jag själv kanske tvivlar och tvekar på min kompetens och förmåga.
Det bästa är att fastän det inte skulle stämma, fastän ingen i rummet är ett stort fan av mig, så spelar det ingen roll. Många av oss kan behöva en liten extra puff i rätt riktning. Och kanske det här kan vara ett sätt att tackla de krävande rum, fysiska eller psykiska, som vi intar.
