Det här mörkret skyfflar in människorna till sina hus och hem där de sitter bakom lyckta dörrar i väntan på ljusare tider.
Jag är i alla fall skyldig till detta beteende.
Det är nästan obehagligt att röra sig utomhus såvida man inte befinner sig i kärncentrum — man ser ju inga människor! Vasa har blivit en spökstad med dåligt belysning, halkvarning på gatorna och inget ljus den här tiden på året.
Till och med på jobbet tycker jag att de flesta bara sitter på sitt rum eller inte ens är på plats. Jag blev alldeles häpen igår när vi hade korridorkaffe med kanelbullar och plötsligt var kafferummet proppfullt av människor. Vi skrattade, sjöng julsånger och hade allmänt mysigt. Men varifrån kom alla människorna ifrån alldeles plötsligt?
Och mina grannar! Jag har inte sett en endaste granne på flera dagar! Då bor jag ändå i ett radhus omgiven av massvis med folk inom en radie på bara hundra meter!
Varför denna klagovisa? Åtminstone inte för att klaga, nej inte alls därför.
Bara för att konstatera att världen utan människor vore en oerhört fattig, obehaglig och ödslig plats. Ibland vill jag inte se en enda själ, ibland står jag inte ut med människor men nu när frånvaron av människor i mitt liv inte är självvalt får jag konstatera:
Jag tycker om er, alla människor.
En härligt knasig bild på en härlig drös människor i mitt liv. På vår dag för några år sedan. Ack vad glad jag blir av den här bilden!