Jag hör röster i mitt huvud.
Inte alltid men mer ofta än sällan.
Mitt första minne av att höra röster är från när jag skrev ett prov i matematik i fyran. “Håsa int” (skynda inte) sa den ena rösten. “Minns nu vart du skulle sätta decimaltecknet” sa den andra. Det var min pappa och min storebror. Vi hade tränat och räknat hela veckan, och nu var deras närvaro nästan påtaglig när jag skrev det där provet.
Andra gånger — speciellt sådana gånger när jag för mitt liv inte kan förstå hur en annan människa tänker — hör jag de ord som min farmor ofta säger: “Leva, låta leva”. Och genast mattas min ilska av. För det är avväpnande ord, det där.
Och senast igår hörde jag min favoritröst.
Jag hade en mental breakdown och var förbajskad på mitt känsliga hjärta och på egoistiska personligheter och tillståndet i hela frikkin världen då jag hörde rösten: “Nu Mindy ska du äta ett kvällsmål, ta en varm dusch och sedan gå och lägga dig”. Och tro mina ord. Jag var bara genomtrött. Nu efter en lång natt minns jag knappt orsakerna till gårdagens meltdown.
Foto: Ebba Åström (kolla in hennes inspirerande flöde: blomsterbvcken)
Människorna vi omger oss av, instagramkonton vi följer, böckerna vi läser och poddarna vi lyssnar på blir rösterna i vårt huvud. Vet vi ens om hur mycket de här rösterna influerar oss?
Rösterna i vårt huvud kan bygga upp och vårda. Förhoppningsvis gör de det.
Men jag har också lyssnat till röster som har skadat, rivit ner och sårat djupt. Alldeles för många hör röster som skadar, river ner och sårar djupt. Och alldeles för många umgås alldeles för mycket med just de här destruktiva rösterna.
Därför är jag tacksam för att rösterna i mitt huvud är milda och omsorgsfulla.
Och om jag är någons röst i någons huvud hoppas jag innerligt att jag endast är mild och omsorgsfull. Att jag endast bygger upp och vill väl.