Mina fyra senaste lästa böcker varsågoda:
Jojo Moyes (2018) En andra chans. Under 2013 läste jag Moyes böcker om Louisa Clark som senare har filmatiserats. Trots att jag inte var störtförtjust i böckerna kände jag mig ändå tvungen att läsa den här tredje och sista delen. I den här boken åker Louisa till New York för nya utmaningar, och konflikterna är många och på olika nivåer när hon försöker skapa sig ett liv där.
Ja det här är helt okej feel-good läsning men det finns en potential att lyfta boken till en relevant diskussion om samhällets hierarkier som inte uppnås helt och hållet. Men hej — vill ni ha skön, oproblematisk läsning är det här helt vad ni vill ha!
Johannes Anyuru (2017) Dom kommer drunkna i sina mödrars tårar. Det är en filmisk inledning till den här boken. Den griper tag i en direkt. Hör bara på baksidestexten: "En vinterkväll kliver tre individer som svär trohet till den sönderfallande terrorstaten Daesh in i en bokhandel. En kontroversiell konstnärs framträdande avbryts av ett pistolskott, panik utbryter och samtliga i lokalen tas som gisslan." Ja ni hör ju!
Den här boken belönades med August priset och jag kan förstå varför. Det är nytt tänk, ett behagligt och funktionellt språk och boken har en akut samhällsrelevans. Passar inte för känsliga läsare, men alla andra — läs den här!
Rupi Kaur (2017) mjölk och honung. Ifall ni inte är vana lyrikläsare kan jag ändå varmt rekommendera den här. Den är lättillgänglig utan att vara för uppenbar. Teman i boken är våld, kärlek, smärta och kvinnlighet. Men trots att det är läsning som stör och berör är det också en läsning som ingjuter hopp. Hopp om läkning och en fortsättning. Utöver de träffsäkra dikterna är samlingen fylld av författarens egna teckningar vilka kompletterar och lyfter dikterna och helheten till en högre nivå. Plus att det är estetiskt snyggt!
Nej det är inte suddkvalitet, så här ser boken ut. Säkert snyggt när det begav sig för 16 år sedan.
Kjell Westö (2002) Lang. Det här är en bok som jag i all hast snappade åt mig i biblioteket. Det var främst baksidestexten om att boken är en "relationsthriller" som grep mig. Det är ett klassiskt men modernt triangeldrama med en tematik som är lika uråldrigt som samtida. Jag hade väntat mig lite mer thriller-karaktär i boken, men det här var ett ganska lättsmält svartsjukedrama.
Om man lever i eller älskar Helsingfors är ju samtliga Kjell Westös romaner härliga att läsa, då huvudkaraktärerna ständigt rör sig längs Skillnaden, Mechelingatan och andra kända helsingforsiska platser. Min favorit av Kjell Westö är ändå Hägring 38 - läs den!