Vi sade att vi aldrig skulle bli som de.
Vi skulle aldrig bli som de som lever separata liv under samma tak. Som delar en helt fungerande vardag, men inte längre en vänskap. Vårt vi skulle aldrig bli ett alldeles för avlägset du, ett alltför frånvarande jag. Men vi tänkte: det finns inte ens en risk för det. Inte vi.
Vi som sade och tänkte allt det här har fått inse: vi är inte immuna. Och farligt är det, när högmod leder till blindhet. Det är lätt att fastna i ett lunk som gör oss blinda för varandra, som i längden kan leda till ett tydligt du och ett tydligt jag, men inte så mycket ett vi.
Vi är inte där, inte alls, men vi märker hur förrädiskt lätt det kan bli så.
Ett hem, två liv.
Men vi vet också att vi med små val kan vända riktningen.
Styra uppmärksamheten tillbaka till varandra. Det handlar små, små val som att sätta telefonen på ljudlös när vi kommer hem. En kopp kaffe om kvällskvisten. En promenad. Ett träningspass. Se och kommunicera med varandra. Helt enkelt att vara närvarande här, nu. Du, jag. Vi.
Det är förrädiskt lätt att styra riktningen bort ifrån varandra. Men det är förvånansvärt lätt att vända den tillbaka till oss.
Vårt vi är något vi aldrig kan ta för givet, men jag ber att vägen tillbaka till oss alltid, alltid ska vara kort.
Vi. Fångade av min syster Ebba i våras.