Man väljer inte sina syskon — man dras med dem. Kanske någon säger.
Vi är fem syskon i min familj. Det är väl ganska många, kan någon tycka. Någon tycker att det är en helt vanlig storlek på en familj. Någon annan tycker att det är få.
Jag har ofta fått frågan om hur det är att ha fyra syskon. Mitt svar, alltid: härligt! Jag har alltid haft en lekkamrat, spelkamrat, någon att retas med.
För att vara besläktade och utrustade med en kopiös mängd envishet har vi alltid varit förhållandevis trätfria. Vi har sällan grälat. Istället har vi spelat.
Vi har nött vår egna lilla fotbollsplan tills gräset har trampats ner till lerhögar och fötterna har blivit så gröna att mamma ropat: ”ta på er skorna då ni kommer in!”.
Man väljer inte sina syskon — man blir välsignade med dem.
Mina syskon. Och två härliga ingifta!