sång

Med slutna ögon

Igår hade jag förmånen att ta del av en alldeles underbar konsert. Det är få saker som är lika njutningsfullt som att i ro få luta sig tillbaka och totalt stänga ut allting annat förutom de sköna, samstämmiga ljud som musikerna och sångarna producerar.

Ja, det är faktiskt få saker som är lika underbart som att insupa de ljud som uppstår när musiker -oerhört skickliga musiker! - gör sin grej. Då behöver ingen i publiken spänna sig och bekymra sig för hur (eller om) sångaren kommer att klara av det höga partiet, eller vara nervös å pianistens vägnar och oroa sig för om hen kommer att klara av att spela det krävande stycket. Nej, utan då någon verkligen är skicklig behöver man inte vara på helspänn utan får helt och totalt slappna av och bara ta in det ljuvligt låtande.

Jag satt där i kyrkbänken och var tvungen att sluta mina ögon. Jag är väldigt visuell till min inlärning, och bearbetar synintryck i stor omfattning. Det kan ofta innebära att mina ögon kan fastna för något som jag ser, och jag kan koncentrera mig på det i större utsträckning än andra sinnesintryck. På en konsert kan det här leda bort fokus från musiken. Därför ville jag ta in konserten till stor del endast med öronen, och således ta in det verkligt väsentliga. Och när jag slöt mina ögon blev musiken levande på ett helt annat sätt. Den stora kören var inte längre en samling av människor i olika åldrar och med olika utseenden, utan när jag blundade var det en enda, men paradoxalt nog ändå mångstämmig, röst som fick taket att lyfta och mitt hjärta att skälva.

Med slutna ögon blev musiken vatten; stundvis vågor som dök, forsade, strömmade och lekfullt utforskade, stundvis sel som stilla och mjukt smekte sin väg framåt. Ibland var musiken nyckfull och dynamisk som vinden till havs, och andra gånger byggdes den långsamt upp med tydliga föraningar om tilltagande styrka, precis som himlen mörknar innan en storm bryter ut.

mindysjunger.jpg

Ja, upplevelsen var så mäktig med slutna ögon. Det är häftigt hur musik kan ta nästan konkreta uttryck för ens inre syn när man sluter ögonen. Du borde testa det någon gång!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tänd ljus, tänd ljus

Det hör till min årliga luciauppdatering att dela med mig av ett klipp från luciakröningen 2011. Jag hade fått den enormt stora äran att, tillsammans med två fantastiska och skönsjungande tärnor, sprida ljus, sång och värme i karlebynejden. Det är ett av mina käraste minnen.

Decembermånaden tycks vara extra mörk i år. Därför låter jag en dikt av Bo Setterlinds och ett youtubeklipp med sången "Till Betlehem mitt hjärta" från kröningen tala för sig själv. Sångens och diktens budskap är så starkt i sig.

Låt inte mörkret hindra dig
att söka ljuset.
Och när du funnit det,
låt andra se,
pröva, övertyga sig.

Vill du, att ljus ska leva,
tänd då hos andra
samma längtan.

Tänd frimodighetens ljus
i rädslans mörker,
tänd rättens ljus
i korruptionens mörker,
tänd Trons ljus
i förnekelsens mörker,
tänd Hoppets ljus
i förtvivlans mörker,
tänd Kärlekens ljus
i dödens mörker.

Tänd ljus!

Bo Setterlind

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mitt hjärta, på scen

Idag hade jag en liten keikka. Keikka är ett så bra ord för att beskriva just vad det är. Till mina svenska läsare, eller till er som mot förmodan använder google translate  (Gud hjälpe er), kan jag säga att det alltså är en spelning. Det kan förvisso vara annat också, men i det här fallet är det just det - en musikspelning.

Och det var inte covers. Eller ja, delvis är det det, men inte enbart. Och inte heller var det bara mina egna låtar. Det var det ja, men inte heller enbart det.

Det var en del, en i synnerhet stor del, av mitt hjärta på scen. Där och då. Kom och ta. Först till kvarn.

Det kommer alltid ett tillfälle - någonstans efter att jag har sagt "Ja, jag kommer" och före själva spelningen - då jag intensivt ifrågasätter mitt beslut. Och inte bara det. Jag ifrågasätter mina sånger, min kompetens och men mest hela min självbevarelsedrift.

För det känns verkligen så. Mitt hjärta på scen. Inte för att mina låtar är som om de vore mina barn. Nej inte därför. Men mina låtar är jag. Det är länge sedan jag slutade skriva tonårens klyschiga "You're my life, You're my dream, You're my everything I need" (ja det finns en sådan sång).

Mina sånger är jag. Jag är mina sånger. Songs for you, truths for me som ett av de mest genialiska albumnamnet lyder.

Men det är befriande. Det är berikande och så enormt givande. 

Så. Mitt hjärta och jag, var på scen idag. 

Foto: Hannah Salo från mina goda vänners bröllop i augusti 2015.

Foto: Hannah Salo från mina goda vänners bröllop i augusti 2015.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.