Idag hade jag en liten keikka. Keikka är ett så bra ord för att beskriva just vad det är. Till mina svenska läsare, eller till er som mot förmodan använder google translate (Gud hjälpe er), kan jag säga att det alltså är en spelning. Det kan förvisso vara annat också, men i det här fallet är det just det - en musikspelning.
Och det var inte covers. Eller ja, delvis är det det, men inte enbart. Och inte heller var det bara mina egna låtar. Det var det ja, men inte heller enbart det.
Det var en del, en i synnerhet stor del, av mitt hjärta på scen. Där och då. Kom och ta. Först till kvarn.
Det kommer alltid ett tillfälle - någonstans efter att jag har sagt "Ja, jag kommer" och före själva spelningen - då jag intensivt ifrågasätter mitt beslut. Och inte bara det. Jag ifrågasätter mina sånger, min kompetens och men mest hela min självbevarelsedrift.
För det känns verkligen så. Mitt hjärta på scen. Inte för att mina låtar är som om de vore mina barn. Nej inte därför. Men mina låtar är jag. Det är länge sedan jag slutade skriva tonårens klyschiga "You're my life, You're my dream, You're my everything I need" (ja det finns en sådan sång).
Mina sånger är jag. Jag är mina sånger. Songs for you, truths for me som ett av de mest genialiska albumnamnet lyder.
Men det är befriande. Det är berikande och så enormt givande.
Så. Mitt hjärta och jag, var på scen idag.
Foto: Hannah Salo från mina goda vänners bröllop i augusti 2015.