Jag har alltid sjungit.
Jag har uppträtt sedan jag kunde gå, sjungit i körer i flera år och varit solist på vigslar och fester så länge jag kan minnas.
Men under en lång tid begränsade jag mig till att endast välja låtar i en låg tonart, eller så tvingade jag ner de höga låtarna ner några (många) tonarter.
Ifall en låt ändå hade en hög ton tog jag den med en tunn falsett. Försökte jag sjunga dem i neutralt läge sprack min röst. Jag blev rädd och började undvika de höga tonerna över huvud taget.
Jag sjöng altstämman och trodde det var det enda jag kunde.
Tills jag plötsligt upptäckte att jag visst hade en röst som når de höga tonerna. Jag kunde visst nå de där Kelly Clarkson-tonerna som jag bara hade drömt om att träffa tidigare.
Jag kunde nå dem, men bara om jag verkligen vågade sjunga ut.
När jag tidigare hade försökt ta noterna hade jag gjort dem med en tunn röst som inte vågade ta plats, som ursäktade sig redan innan den resonerade. Det är klart att jag inte nådde dem då.
Jag kvävde min egen röst.
Jag tänker på det ännu idag, hur jag i andra sammanhang totalt glömmer bort att jag har en röst som får höras.
I mitt fredsskapande-alla-ska-ha-det-bra-tänk glömmer jag bort att jag också har en röst som får ta plats när det behövs.
Min bror Max och jag. Foto: Michaela Fagerudd
Det är farligt att uppmuntra till att “ta plats och göra sin röst hörd” för jag tror att många av oss tvärtom borde tänka på att låta andra höras, ge rum, hålla tand för tunga.
Men om du är som jag behöver också du få höra att du har en röst.
Och då behöver du också få höra att det enda sättet att nå de där höga tonerna är att våga sjunga ut.
Du har en röst. Använd den.