”Tack för att du lekte med mitt barn.”
Orden har jag fått av några av mina vuxna vänner vid olika tillfällen när jag har suttit en kvart, en halvtimme eller tre timmar och lekt med en minimänniska.
Orden gläder mig förstås, det är alltid fint med uppskattning, men orden gör mig också alltid förvånad.
Jag vet inte om det är så, men ibland tror jag att de tänker att det är en tjänst jag gör för föräldrarna eller barnet ifråga, när jag ser till att deras barn inte har ihjäl sig själv eller någon annan samtidigt som vi leker någon mer eller mindre organiserad lek.
Det är förstås logiskt om de tänker så, men jag tror inte de vet att mina medvetna avsikter inte alltid ens har sträckt sig så långt; att jag inte ens tänker på att jag kanske underlättar för trötta småbarnsföräldrar, för mina orsaker till lek är faktiskt rätt själviska.
För det finns ännu mycket lek i mig och jag älskar det gränslösa landskapet, den fantastiska värld som kan skapas med bara några tankesprång, bara några ord.
Den ena sekunden kan vi vara på skattjakt i Egypten för att i nästa ha brutit ett benet och behöver sjukhushjälp av läkaren i Transbananien. Vi kan flyga på mattor, rida på krokodiler och avslöja skurkar på en och samma gång.
För mig har fantasin aldrig varit något annat än en mängd möjligheter. Lek har aldrig varit något annat än ett fantastiskt äventyr. I leken kan allt hända, det finns inga gränser.
Vuxna glömmer lätt bort det här men barnen minns.
Därför älskar jag att leka med barn, om vi så bygger sandslott eller luftslott. För de minns, det är alldeles lekande lätt.
