Det som förlorades i natten

Mina bästa idéer kommer till mig om natten.

Det är något med tystnaden och atmosfären av “jag borde inte vara vaken nu” som pockar på mina allra mest kreativa sidor.

Kanske min ständigt uppkopplade, överstimulerade hjärna får respit och den enda tiden kreativiteten kan skapas är när jag sover. Kreativiteten får andrum om natten. Kanske är det så.

Men lika sant som att alla mina bästa idéer tillkommer under natten är även följande: mina allra bästa idéer förloras om natten.

Jag vet jag vet jag vet

att jag genast borde anteckna mina idéer på någon post it-lapp. Men om natten när min hjärnkapacitet är försatt i dunkel tänker jag att jag visst kommer ihåg den här idén så länge jag har en minnesregel.

Nå. Det går väl så där med mina tappra försök till minnesregler (av vilka två vanliga är “righty tighty, lefy loosey” och “vad skulle jag automatiskt tänka att är rätt – tänk precis tvärtom”).

I natt vaknade jag av ett ryck och slogs av en tanke som jag genast insåg att skulle bli ett fint blogginlägg. Det handlade (precis som väldigt många av mina blogginlägg) om perspektiv på livet, människan, relationer. Någonting sådant.

Tanken var också väldigt långt influerad av min goda vän Ds blogginlägg och ett citat av Toni Morrison.

Men tyvärr, mina bästa läsare, kan jag inte för mitt liv dra mig till minnes om vad tanken handlade om.

Den tanken, precis som många andra av mina tankar, förlorades om natten.

Men kanske jag ändå får dela med er av de här orden som jag läste på min väns blogg och som ursprungligen är Toni Morrisons ord.

Kanske det är precis det, och inget annat, som du behöver få höra just nu.

“you are your best thing”

— Toni Morrison

En känsla, en dröm

Det är alltid den kittlande känslan som föregår den konkreta tanken.

Så är det alltid för mig när jag upplever den, känslan av en dröm som plötsligt kommer nära, nära inpå. Känslan när en dröm blir fysiskt påtaglig och fullt möjlig att gå i uppfyllelse.

Varje dag är jag tacksam över att så många av de drömmar jag hade som barn är min verklighet idag.

Jag kan inte ens säga att jag har jobbat jättehårt för att vara där jag är idag. Mycket har bara… hänt mig.

Jag har snubblat in på olika områden, träffat rätt människor vid rätt tidpunkt och kanske visat framfötterna, om ens en liten tå, när mitt inre bara har velat gömma sig och låsa dörren om mitt mest sårbara.

Varje dag är jag tacksam över att få vara där jag är idag.

Och varje gång jag blir påmind om en dröm som ännu inte är min vardagsverklighet är det den kittlande känslan som föregår den konkreta tanken.

Idag kittlade det i min kropp.
Jag blev varse om en dröm som jag hade låtit slumra för ett tag.

Men nu vaknade den.

Fräknar och favoritklänningen. Bild från sommaren 2019.