I söndags gjorde Molly sin kyrkdebut.
Vår lokalförsamling meddelade under en gudstjänst att Molly genom dopet har upptagits i församlingen och det ville vi ju givetvis åhöra.
Det råkade sig så att det inte var en vanlig söndagsgudstjänst, utan den här söndagen var det konfirmationsmässa.
Gudstjänsten inleddes med att en massa ungdomar i vit alba tågade in i procession. Deras föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon och faddrar satt i bänkraderna. Många fotograferade stolt, några torkade tårar. Allt var väldigt högtidligt.
Molly satt i bänkraden och sov sig igenom i princip allting, men för mig var det nästan en oförglömlig gudstjänst.
För Molly har precis blivit döpt.
För bara någon vecka sedan hade Molly på sig den dopklänning som hennes far blev döpt i. Den dopklänning som avsiktligt är alldeles för lång för en liten bebis. Den dopklänning som hon är tänkt att växa i.
Den klänning som om femton åt byts ut mot en vit alba.
När jag satt där i kyrkbänken undrade jag vad föräldrarna tänkte och kände.
Hur känns det för dem att det barn som de en gång har burit i sin livmoder, vaggat till sömns och lärt att gå plötsligt har blivit så vuxen? Kommer de ihåg när barnet blev döpt? Kommer de ihåg hur litet det var då, hur långt ner klänningen hängde mot golvet?
Hur känns det att se att det barnet har vuxit in i den klänningen nu?
Det var omöjligt för mig att inte bli sentimental där jag satt i kyrkbänken och såg dessa fina ungdomar stå där framme. Viss om att jag en dag, mycket snarare än jag kan tro, kommer att se Molly där framme.
Alla säger ju att det går så snabbt, att de bara är till låns. Den tanken är svindlande.
Sorglig, vemodig samtidigt som det är precis som det ska.
Älskade barn, må du växa i den klänningen.
Och må vi hjälpa dig att växa i den.
