Det har aldrig varit en självklarhet för mig att bli mamma.
Att få barn har inte varit något givet för mig. Delvis på grund av min medvetenhet om att barn verkligen inte är något man bara bestämmer sig för och “skaffar” när man känner för det.
Men kanske ännu mer på grund av att jag har sett mig själv som många saker, men inte primärt som en mor eller förälder.
Rent ut sagt har jag länge tvivlat på om det är något jag alls är kapabel till, ens vill.
Att vara en introvert och rätt högkänslig mångsysslare som tycker att vardagen med ett hushåll, ett heltidsjobb, många fritidsintressen, en (förvisso självgående) make och katt är nog – ibland övernog – för mig, har gjort att tanken på barn rätt ofta skrämt mig.
Hur ska jag orka och kunna ta hand om ett litet liv som är helt beroende av mig när jag knappt känner att jag räcker till för mig och de mina i nuläget?
Likväl går jag nu i väntans tider och är genuint lycklig över detta nya kapitel, detta lilla liv som växer och som vi snart ska få lära känna. Så vad har hänt under tiden som har fått mig att tänka om?
Jag tror att det har varit en mogdnasprocess.
Tanken på föräldraskap har behövt få gro i fred utan att jag ständigt går och rotar i det, forcerar fram det.
Och så har jag landat i en förståelse för att det är orättvist att räkna upp allt som jag har i mitt liv just nu och sedan tänka att ett barn är något som läggs till. Ytterligare en aspekt att bocka av på att göra-listan.
Snarare har jag tänkt att det handlar om att strukturera om och integrera ett barn i det redan befintliga, inte endast addera och lägga till ännu en faktor i ekvationen. (Kanske den mest osentimentala beskrivningen av ett föräldraskap någonsin, men ni fattar vad jag menar).
Och faktumet att inte behöva göra det ensam, utan att få dela allt det här med min allra bästa vän, gör tanken så mindre skrämmande och så mera fin.
Den första bilden på oss efter att vi hade fått veta att vi ska bli tre.
Vägen till att ens kunna föreställa mig att bli förälder har varit rätt lång. Vägen till att faktiskt landa i min mammaroll kanske också kommer att ta sin tid.
Men, som Boye så klokt säger, är det kanske inte alltid målet utan själva vägen dit som är mödan värd.