Jag brukar ofta reagera på när en bloggare inleder ett inlägg med att ursäkta sig eller på annat sätt förklara eller urskulda en bloggtystnad.
Det är fullkomligt naturligt (det gör jag också om jag har varit bloggtyst) men min spontana ryggmärgsreflex på dessa ord är alltid: “Nej nej kära du, du behöver absolut inte ursäkta dig – det är bara kul att höra från dig igen”.
Så, för att tillämpa min rätt barmhärtiga syn på andras bloggfrånvaro också på mig själv skriver jag här igen. Utan ont samvete. Utan behov av att förklara eller ursäkta. Jag skriver, och därmed jämnt, och jag är glad att jag gör det.
Mycket har hänt mellan raderna sen mitt senaste inlägg (som dessutom var ett bokinlägg).
Vi fick en ordentlig vinter, jag är inne i tredje trimestern, jag har fyllt tjugosju år, vi ytrenoverar här hemma, jag har mindre än fem veckor kvar av jobb innan jag blir ledig.
Jag läser, promenerar, vilar, förbereder. Försöker omfatta att vår tvåsamhet snart blir en tresamhet och är tacksam över att inget av de orden går att stava utan min Sam.
Och jag vill dokumentera mera. Jag behöver skriva av mig oftare än jag gör i nuläget.
Så jag dras tillbaka hit till min blogg, gång efter gång. Och jag kommer att fortsätta skriva – bara lite mer på mina villkor, lite mer utan krav, lite mer för att jag behöver det och inte för att jag måste.
Så följ med. Om du vill. Jag skriver oavsett.
Inspirerad av isdrottningen i Narnia
Vår katt Touko borde få pris. För att han är världens mest sympatiska myskatt. Precis vad vi ville ha. <3