Att vara mammaledig och ha en vardag som till stor del handlar om rutiner och tupplurer är både lätt och krävande.
Lätt för att det knappast handlar om kärnfysik att få ett barn att äta och sova och hållas nöjd. På ett teoretiskt plan är det inte alls svårt.
Men det är ändå krävande.
För en baby ska sova väldigt många gånger om dagen och det är enerverande om babyn inte somnar när den är övertrött, eller om den är tröstlös med ihållande magknip, eller om en moped med avklippt förgasare (eller vad nu har??) vrålar förbi precis när babyn har somnat.
På ett emotionellt och praktiskt plan är just det krävande och tufft ibland.
Och jag försöker hitta en sund balansgång mellan att:
1) inte tänka att det är så allvarligt, för ur ett större perspektiv är det verkligen inte det
och
2) acceptera att det här är min situation just nu: visa mig själv nåd och inte förminska faktumet att det är krävande ibland.
Med handen på hjärtat hade jag aldrig förstått vad som möjligtvis kan vara så utmanande med att vara hemma med barn.
Det låter jätteskönt ju: man bara chillar, leker, gosar, plockstädar lite då babyn sover, kaffedejtar en massa vårdlediga mammor och nemas problemas hakuna matata.
Nu inser jag vilken emotionellt utmanande tid det är: det är som att hopp och förtvivlan brottas med varandra under samma dag, under samma timme!
Och efter en hel dag är åtminstone jag ofta emotionellt utpumpad.
Här skulle jag kunna avsluta med nåt i stil med att “och fastän jag inte alltid tycker att det är jättelätt att vara hemma betyder det ju inte att jag inte älskar mitt barn”
men det vore att skriva självklarheter.
Jag tror att vi alla vet det vi det här laget och att vi kan gå vidare från den diskussionen.
