Innan jag kunde läsa och skriva ägnade jag mycket tid åt det som jag idag har förstått att är pseudoskrivande och pseudoläsning.
Som fyraåring hade jag ett Spice Girls-häfte (född på 90-talet, såklart hade jag ett Spice Girls-häfte) och jag minns att jag upplevde att det var enormt viktigt att jag skrev (klottrade nonsens) i häftet varje dag. Jag minns att jag förhöll mig till häftet som vore det en slags dagbok eller en logg.
Sen jag började studera pedagogik, utvecklingspsykologi, och senare också skrivande, har jag insett vilken enorm identitetsyttring den här till synes meningslösa verksamheten var.
Senast idag blev jag påmind om mitt tidiga skrivande genom några ord av en oerhört meriterad forskare, Jim Cummins. Han uttryckte det på engelska, och med helt annorlunda ord, men kontentan var ungefär denna: att som vuxna uppmuntra barn till skrivande har inte endast akademiska fördelar (alltså framgång i skola), utan det centrala är framför allt att uppmuntra barn till att ge uttryck för sin egen identitet genom skrivande.
När jag anlände till min sista danslektion idag överräckte en fyraårig dansare, som för övrigt i många avseende påminner om mig som liten, ett handskrivet kort. Kortet var fullt av handskrivna, lite krokiga men ändå fullt läsbara bokstäver. Vår delade bokstav tog över en stor del av kortet och jag fylldes med uppriktig beundran och ödmjukhet. Jag hoppas innerligt att jag genom mitt bemötande och mina ord kunde förmedla och bekräfta: jag ser dig. Jag ser vem du är.
Att uppmuntra barn i och till skrivande, innebär alltså i förlängningen att fostra barn till att bli individer som är trygga i sig själv och säkra (confident) i sin identitet.
Vad är väl viktigare än det?
