Jag har haft den stora ynnesten att få dela den här nio månader långa resan med så många andra som samtidigt också råkar vara på samma resa.
En av dem är min vän Anna.
Vår resa började i september 2020 då hon på en fotbollsmatch berättade att hon väntar barn. Jag blev superglad för henne och började bombardera henne med (ovanligt specifika) frågor om hur hon mår och hennes krämpor.
För grejen var att jag också vad gravid då och att våra beräknade datum skiljde med endast tre dagar (!) men att jag och Samuel hade bestämt att hålla det hemligt ett tag till.
Men föga visste jag att Anna redan då anade att något lurt var på gång med mig, och att hon till och med hade berättat åt sin kompis att hon misstänkte att även jag var gravid.
Några veckor senare, när jag och Samuel hade passerat de först 12 veckorna och varit på det första ultraljudet släppte jag bomben åt henne när vi var på ett gympass.
Och under de första två trimestrarna körde vi gravidvänliga träningspass varje vecka – och det var alltid veckans höjdpunkt!
Under hela den här resan har jag haft en enorm glädje åt att vara lika långt på resan.
Vi har skrattat åt fruktmetaforerna i olika gravidappar “Din bebis är lika stor som ett äpple / en gurka / en ananas ”, lidit med varandra genom foglossningar och krämpor, fnissat åt våra konversationer som alltmer började låta som om vi var femtio år äldre och bara delat ivern och glädjen och förväntan.
Det har varit en sån källa till uppmuntran, igenkänning och pepp att veta att Anna också går på den här resan och att hon vet precis vad jag tänker på när jag pratar om det ena eller det andra (för egentligen är nästan ingen annan intresserad av ens krämpor förutom de som själva går igenom samma sak).
Att vara gravid för första gången är speciellt. Att få dela det med någon annan gör det kanske ännu lite mer speciellt.
Och nu börjar ett helt nytt kapitel när gravidresan snart avslutas och föräldraresan börjar.
Att också få dela det kommer att vara härligt.
En av mina bästa vänner <3 Foto: Rebecka Hägert-Backkull