Ifall ni läste mitt inlägg från igår och fortfarande inte tror mig:
“Hjärnan känner inga tempus. Det den har längtat efter har den redan haft. Språnget sker när vi inte vill förlora den framtid vi redan känt.”
“Varje gång hon kommenterade något blev det stumt. Hugo följde aldrig upp det Ester sa. Ester följde alltid upp det Hugo sa. Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom.”
Det är inte värt det, kände hon.
Det är alltid värt det, tänkte hon.
Och oavsett vilket kan jag inte avstå, tänkte hon och kände hon
Det hon definitivt inte fick göra nu var att utsätta sig för ångesten i att skicka ett sms på vilket det inte kom något svar. Ångesten över uteblivna svar var något de som skapade sms och mejl inte kunde föreställt sig. Eller också saknade de den sortens inlevelseförmåga. Det brände i fingrarna efter att sms:a och få lättnaden det innebar att skicka iväg något, som höll i sig under minuterna som följde när man fortfarande kunde hoppas på ett svar. Hon höll flera gånger i telefonen och började skriva ett meddelande, men raderade varje gång och la den långt ifrån sig.
Samtliga citat ovan från Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande.
Om ni inte fattat än: läs den!
Inte alls Egenmäktigt förfarande. Snarare en bok av John Green