För ett år sedan hade jag och min Samuel flyttstress. Inte så mycket för att vi skulle packa ner hela vårt hem, inte heller så mycket för att vi skulle få in alla grejer i en liten paketbil och köra upp allt på en gång; 337 kilometer i mörker och ruskigt snöoväder.
Men däremot väldigt mycket för att vi inte hade någonstans att flytta våra grejer. Vi hade inte fått napp på någon lägenhet och utsikterna var inte goda. Att säga att vi var modfällda är ingen överdrift.
Det löste sig, som tur. Och vi hittade ett hus som senare blev ett hem. Vårt hem.
Och jag är än idag alldeles rörd och tacksam över all den hjälp som mina vasavänner visade. Sprang på lägenhetsvisningar, ringde och meddelade, hjälpte till med att packa upp, flytta, bära, tömma. Fantastiskt att ha såna vänner. ❤
Den sista bilden från vår lägenhet. Nästan allting annat var nerpackat men jag kunde inte förmå mig själv att packa ner den här ensamma nejlikan.