Inte en enda

Det har varit den tyngsta men bästa veckan under hela 2019.

Det har varit den längsta bloggtystnaden sedan jag började blogga på heltid i september 2017.

Jag har inte läst en enda bok under hela veckan. Av alla de här påståenden säger det här ändå mest.

Men vi äro beflyttade.

Huh!

Jag skulle kunna berätta om tidiga morgnar och sena nätter i renoveringens och flyttens tecken. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att somna långt innan huvudet landar på kudden efter en hel dags fysiskt arbete och kognitiv belastning.

Men istället väljer jag att berätta om något helt annat.

Istället vill jag berätta om våra vänner. Våra fantastiska vänner.

För under alla de kvällar vi höll på med renovering och flytt, var vi inte ensamma en endaste kväll.

Det fanns alltid någon som hjälpte till med att slipa, måla, duka, koka kaffe. Det fanns alltid någon som spred god stämning och glada skratt. Det fanns alltid någon som erbjöd sin hjälp, sin kaffekokare, sina verktyg, sin tid.

Inte en enda kväll var vi ensamma.

Och det betyder allt för oss.

Bilder nedan av min fotografvän Sofia Ylimäki-Lindqvist

Fin arbetsfördelning på den här bilden.

Dagen idag, onsdag

Flytten närmar sig och sakteliga töms vårt nuvarande hem på prylar.

Eller töms och töms, snarare paketeras i tidningspapper, försätts i kartonger och göms i bastun som är vårt tillfälliga förråd. Världens mest mångsidiga utrymme, den där bastun.

Och jag roar mig med att hitta på nya grejer att packa ner, skruva ihop och förminska till flyttbart tillstånd.

Varje dag när Samuel kommer hem från jobbet har något föremål försvunnit. Igår var det gardinerna, i dag var det en hylla, imorgon lite kläder.

Ja, det har nästan blivit till en kul lek som jag i hemlighet roar mig åt. Typ som den där leken “vilka föremål saknas i bilden” fast liveversionen i vårt fall.

För jag måste erkänna: fastän det ännu är en och en halv vecka innan vi flyttar är jag ivrig, så ivrig. Det är sällan jag i vuxenålder har upplevt den här nivån av iver!

Jag är som ett barn som ser fram emot en resa till Disneyland— det är rimligt att packa sin kappsäck fastän resan först äger rum om fyra veckor! Det är rimligt!

Färre och färre prylar i vårt hem för varje dag. Det här från vårt Åbohem innan flytt till Vasa december 2016.

I övrigt gläds jag åt solsken och smältande snö. Jag som cyklar mycket har varit så förbajskat led det otacksamma cykelföret med antingen buckliga isvägar eller litervis av slush-liknande snöfenomen på gatorna. Härligt med vårväder!

Och till kännedom: det är tre och en halvvecka tills sista säsongen av Game of Thrones börjar!

Så mycket att se fram emot nu.

Allt gott till er, mina fina läsare!

Det var dags att gå vidare

För ett år sedan hade jag och min Samuel flyttstress. Inte så mycket för att vi skulle packa ner hela vårt hem, inte heller så mycket för att vi skulle få in alla grejer i en liten paketbil och köra upp allt på en gång; 337 kilometer i mörker och ruskigt snöoväder. 

Men däremot väldigt mycket för att vi inte hade någonstans att flytta våra grejer. Vi hade inte fått napp på någon lägenhet och utsikterna var inte goda. Att säga att vi var modfällda är ingen överdrift.

Det löste sig, som tur. Och vi hittade ett hus som senare blev ett hem. Vårt hem.

Och jag är än idag alldeles rörd och tacksam över all den hjälp som mina vasavänner visade. Sprang på lägenhetsvisningar, ringde och meddelade, hjälpte till med att packa upp, flytta, bära, tömma. Fantastiskt att ha såna vänner. ❤

Den sista bilden från vår lägenhet. Nästan allting annat var nerpackat men jag kunde inte förmå mig själv att packa ner den här ensamma nejlikan.