Ett steg i riktningen att nå drömmen, drömmarna, innebar flytt till Åbo ett tag efter att den vita mössans avtryck raderats från min panna. Solskensleende och klump i magen. Flyg på egna vingar, och allt det där. Funkishuset med den härliga eftermiddagssolen, det härliga trägolvet och den mysiga innergården. Och den tröga hissen.
Sedan ettan i Kastu. 20 intima kvadratmetrar. Det minsta möjliga badrummet där det faktiskt skulle ha varit möjligt att multitaska; duscha och uträtta andra behov samtidigt. Blev aldrig testat dock. Crib de la Mindy som fick ta emot så många människor under de månader jag bodde där. Med den löjligt billiga hyran och det perfekta avståndet till Prisma. Cykla på bron över ån, med tågrälsen bredvid och VR som dundrar precis inpå huden.
Sedan Metskuhuset med min fina vän Lina. Skrattens, besökens, middagsgästernas och spontanitetens näste. Det perfekta läget längs Tavastgatan, men med ansiktet mot Lilla Tavastgatan. Ambulanssirener och doft av nytvättat. Det maffiga köket med de många skåpen och de stora köksytorna. Bröd och bullabak, spring i trapporna i jakt på en kavel, förlovningsfest och festligheter överlag. Bröllopsplanernas högkvarter. Vilken drömsk tid det var. (Här är det minsann inget slit och släng, samma kuddar har följt med i ur och skur. Börjar bli lite led dem vid det här laget, haha).
Och vårt första gemensamma hem. Du och jag och de fyrtio kvadratmetrar vi förfogade över tillsammans. Det höga taket och skjutdörren. Frestande nära till filmbutikens överprissatta lösviktsgodis. Grannar som var lika anonyma som stundvis högljudda. Hemmet som öppnade upp för hungriga sverigebåtsanländare, halvbekanta från Coffee & Cake, en drös österbottningar och hela halva familjen. Det var smått och lite trångt men det var vårt första egna hem. Och det var fantastiskt.
Staden, i vilken jag kanske lämnade ett litet avtryck och som förvisso gjorde att avtryck i mig. Staden som bär en så rik historia, och som så olyckligt blev satt på världskartan en fredag i augusti i år. Staden som jag minns med glädje, men staden som ändå aldrig riktig blev min.