I ett år har vi kallat oss vasabor, min Samuel och jag. Jag har i ett flertal inlägg redan nostalgiserat, och uttryckt det vemod, som jag så oundvikligen blev offer för då jag lämnade staden som ändå aldrig blev min.
Till följd av årsdagen har jag under senaste dagarna ofta varit försjunken i tankeresonemang om vad ett hem egentligen är. Vad är ett hem, egentligen? Förut var det självklart. Min tidigaste barndom i Kanada till trots, kände jag alltid en så naturlig tillhörighet i barndomshemmet. I den idylliska omgivningen och i det gula huset på backen med det skönklingande namnet.
Med Åbo hade jag en inte helt oproblematisk relation. Och jag knöt väl aldrig riktigt an till staden. Men det hem jag skapade med min Samuel i Åbo var väl, efter allt, ett hem. Här i Vasa har jag ganska naturligt hittat mitt sammanhang på många plan. Jag kan nog konstatera att vår lilla lya här i Vasa känns som ett hem. Så fort jag sätter foten på dörrmattan och hänger av mig kappan hänger jag också av mig alla måsten. Ett hem, för mig, är synonymt med fulkläder och soffchill utan den minsta tillstymmelse till dåligt samvete.
Men vår lya här i Vasa är ändå bara ett hem. Och kanske hela hemligheten är just där. Det är ett hem bland många. Vackert så.