När livet ler

Jag deltog på min första bandträning med ett av mina band igår.

Det var som väntat otroligt kul och vi plöjde igenom en drös nya låtar inför den kommande partysäsongen.

En av nykomlingarna i vår låtlista var Kaija Koos “Pelkkää voittoo”. En skön upbeat, feel-good låt med anmärkningsvärt friskt budskap. Den här låten har varit en ständig öronmask sedan övningen. Inte bara på grund av den sköna melodin utan också för texten som förmedlas.

Kaija Koo sjunger om hur vi nordbor, kanske särskilt finländare, tidigt lär oss att hålla tillbaka, vara tysta och niga vackert. Att det inte är lämpligt att le för brett och för mycket och således skylta med vårt välmående och kanske vår framgång.

I sången gör Kaija Koo upp med dessa jante-lagens föreställningar och säger att det räcker nu. Och jag diggar det.

Foto: Ebba Åström

För jag har också tidigt lärt mig att alltid vara ödmjuk.

Det är ett av mitt livs viktigaste ledord, att ständigt vara ödmjuk och undvika högmod. Det, tillsammans med respekt, är karaktärsdrag jag värdesätter mest i andra människor. De är också karaktärsdrag jag själv ständigt strävar efter.

Men jag märker att jag i min förståelse av ödmjukhet ibland är onödigt sträng. Att jag begränsar min förmåga till att vara stolt över mig själv, glad över var jag är och enormt tacksam över att vara där, för jag tror att det är lika med högmod.

Jag märker att jag ofta hellre förklarar framsteg i termer av gott stöd och lycklig tajming, men inte gärna med faktumet att jag faktiskt har gjort bra ifrån mig. Ibland vågar jag inte riktigt visa hur glad jag är över det som gläder mig, i rädsla för att det ska uppfattas som överdriven stolthet, narcissism till och med.

Eller så här: jag vågar inte alltid le när livet ler mot mig.

Trots att jag vet att det är enormt stor skillnad mellan glädje och skryt.

Och jag tror att så mycket som vårt jante-samhälle får oss att tro att vi inte är något, är det desto viktigare att vi börjar tänka i banor av att vi verkligen är något.

Inte för att överdriva vår betydelse och påverkan i denna värld, men ändå våga påstå att vi har en betydelse i vår värld.

Det är väl ändå inte för mycket?

Känner du igen dig i en begreppsförvirring då det kommer till Stolthet och skryt?

Låt mig få höra din berättelse

Hur ofta är det som vi har förmånen att lyssna på en annan människas berättelse?

Vardagssorlet är det soundtrack vi lever våra liv till, och i det finns inte mycket utrymme för en längre, sammanhållande berättelse. Samhällshjulets tempo tillåter inte oss heller att stanna upp, andas ut och bara ta in. Såvida vi inte medvetet beslutar oss för att göra det.

Men den är så viktig, ändå.

Berättelsen om dig.
Om mig.

Under den här våren har jag privilegiet att få lyssna på andra människors livsberättelser; om vad som har format dem, vilka avgörande skeden i livet som har gjort dem till den människa de är idag. Tänk vilken förmån det är, att lära känna en annan människa på det här sättet.

Det är något lika skört som vackert. Och därför är det med varsamma, mjuka händer jag ödmjukt tar emot den.

Berättelsen om dig.
Om mig.

Ett enda karaktärsdrag

Om du var tvungen att välja ett enda karaktärs- eller personlighetsdrag som skulle genomsyra hela dig för resten av livet; vilket skulle du välja? 

En bild för att ge dig lite betänketid.

Bild från Vuokatti.

Tänk! Du kan välja mellan att vara enormt underhållande, en suverän talare, genomgod, omänskligt tålmodig, ett geni, totalt rättvis. Valmöjligheterna är oändliga!

Ja den här tankeleken har jag ägnat mig åt på sistone. Och jag insåg att jag har svårt att hitta ett definitivt svar. Och kanske just det gjorde att jag insåg vilken egenskap jag skulle välja. Skulle jag endast ha ett enda karaktärsdrag för resten av livet skulle jag önska att det vore ödmjukhet.

Det tog en lång tid för mig att förstå innebörden av ordet ödmjukhet. Länge var ödmjukhet synonymt med snällhet, alldeles för ofta uppfattade jag ödmjukhet som en slags icke-tro på den egna förmågan — jantelagen förkroppsligad.

Men jag har kommit att inse att ödmjukheten snarare är ett ställningstagande gentemot det tvärsäkra. Det är en protest mot det definitiva, absoluta.

Och därför skulle jag välja ödmjukheten. För att aldrig kunna säga: "så här är det och du har fel". För att aldrig kunna påstå att jag har tolkningsföreträde till den definitiva sanningen eller patent på den mest finslipade förmågan.

Skulle jag välja karaktärsdraget ödmjukhet, skulle jag i efterhand kunna konstatera: "det kanske inte var helt rätt val" och ändå ha fullständig sinnesfrid.

Och därför väljer jag ödmjukhet.

Stjäl min åska

Varför gör vi det egentligen? Varför ska vi alltid toppa varandras berättelser och vara lite roligare, lite råare och helt enkelt ha en lite bättre anekdot än den som nyss berättades? Och alla gånger räcker inte ens lite; helst ska det vara en riktigt brakberättelse som vid jämförelse får den första berättelsen att verka lika intressant som en muntlig redogörelse för ett stickmönster för tvåändsstickning (med djup respekt för alla som eventuellt kan tycka att det är intressant)

Jag tror att vi alla kan skriva under att vi har upplevt hur det är när den senare berättelsen har toppat vår. Och jag tror också att vi skamset kan medge att vi har försökt och lyckats med att toppa andras berättelser. Och jag säger inte att det alltid nödvändigtvis är fel, jag säger bara att vi kanske ska vara lite försiktiga med det här. Det här med att stjäla nåns åska, om jag får försvenska ett engelskt uttryck.

När jag har berättat min anekdot och fått mina lyssnare att tjuta av skratt känner jag mig nöjd. När du, så fort min anekdot har klingat ut (om ens det), toppar min anekdot med en ännu värre story får det mig att:

a) känna mig överkörd
b) känna mig lite generad över att jag tyckte att min berättelse var så bra (men i jämförelsens ljus ser jag att den är en blek liten fis). Och i slutändan:
c) ångra att jag över huvud taget delade med mig av min anekdot

Tala är silver, tiga är guld och ibland är det bästa vi kan göra att helt enkelt ta ett litet steg tillbaka och låta den första personen skina med sin anekdot. För det är ju ingen tävling (fastän du kanske skulle ha vunnit).