Mycket lek i mig

Om du fick välja att gå tillbaka till en viss tid i ditt liv — till vilken tid skulle du vilja återvända?

Frågan kom från och god vän och jag var inte sen med att haka på.

Jag älskar tankelekar av den här typen, och det här var en fråga som manade till rejäl eftertanke. Helt i min smak, med andra ord.

Rätt så snabbt levererade jag ett svar som jag fortfarande står för.

Jag skulle gå tillbaka till min barndom då jag kunde leka dagarna igenom.

Till en tid då pauser (högst ofrivilligt) togs endast för tömning av kroppsvätskor, och mat endast var ett nödvändigt ont för att orka leka mera.

Jag älskade att leka som barn.

Här är Mindy två år utklädd till John Smith från Pocahontas. Don’t mess with me.

Jag var bra på att leka för mig själv och kunde underhålla mig i timmar med att leka med mina Belleville-leksaker eller med de fina Disneyfigurerna som vi hade köpt i Kanada. Men mest av allt älskade jag när mina äldre kusiner bjöd med mig i sina lekar.

Vi var indianer, astronauter, Biker Mice eller detektiver.
Vi var sanna hjältar och vi räddade världen gång på gång.
Visst ni det?

Barndomens lekar har ett idylliskt skimmer över sig, för jag vet att jag aldrig mer kan uppleva den villkorslösa hängivenheten med vilken jag gav mig in i leken. Det var lek på lekens tillstånd och det var underbart.

Det var en fantastisk tid, att få leka som barn.
Och ännu finns det mycket lek i mig.

Ett enda karaktärsdrag

Om du var tvungen att välja ett enda karaktärs- eller personlighetsdrag som skulle genomsyra hela dig för resten av livet; vilket skulle du välja? 

En bild för att ge dig lite betänketid.

Bild från Vuokatti.

Tänk! Du kan välja mellan att vara enormt underhållande, en suverän talare, genomgod, omänskligt tålmodig, ett geni, totalt rättvis. Valmöjligheterna är oändliga!

Ja den här tankeleken har jag ägnat mig åt på sistone. Och jag insåg att jag har svårt att hitta ett definitivt svar. Och kanske just det gjorde att jag insåg vilken egenskap jag skulle välja. Skulle jag endast ha ett enda karaktärsdrag för resten av livet skulle jag önska att det vore ödmjukhet.

Det tog en lång tid för mig att förstå innebörden av ordet ödmjukhet. Länge var ödmjukhet synonymt med snällhet, alldeles för ofta uppfattade jag ödmjukhet som en slags icke-tro på den egna förmågan — jantelagen förkroppsligad.

Men jag har kommit att inse att ödmjukheten snarare är ett ställningstagande gentemot det tvärsäkra. Det är en protest mot det definitiva, absoluta.

Och därför skulle jag välja ödmjukheten. För att aldrig kunna säga: "så här är det och du har fel". För att aldrig kunna påstå att jag har tolkningsföreträde till den definitiva sanningen eller patent på den mest finslipade förmågan.

Skulle jag välja karaktärsdraget ödmjukhet, skulle jag i efterhand kunna konstatera: "det kanske inte var helt rätt val" och ändå ha fullständig sinnesfrid.

Och därför väljer jag ödmjukhet.