Varför gör vi det egentligen? Varför ska vi alltid toppa varandras berättelser och vara lite roligare, lite råare och helt enkelt ha en lite bättre anekdot än den som nyss berättades? Och alla gånger räcker inte ens lite; helst ska det vara en riktigt brakberättelse som vid jämförelse får den första berättelsen att verka lika intressant som en muntlig redogörelse för ett stickmönster för tvåändsstickning (med djup respekt för alla som eventuellt kan tycka att det är intressant)
Jag tror att vi alla kan skriva under att vi har upplevt hur det är när den senare berättelsen har toppat vår. Och jag tror också att vi skamset kan medge att vi har försökt och lyckats med att toppa andras berättelser. Och jag säger inte att det alltid nödvändigtvis är fel, jag säger bara att vi kanske ska vara lite försiktiga med det här. Det här med att stjäla nåns åska, om jag får försvenska ett engelskt uttryck.
När jag har berättat min anekdot och fått mina lyssnare att tjuta av skratt känner jag mig nöjd. När du, så fort min anekdot har klingat ut (om ens det), toppar min anekdot med en ännu värre story får det mig att:
a) känna mig överkörd
b) känna mig lite generad över att jag tyckte att min berättelse var så bra (men i jämförelsens ljus ser jag att den är en blek liten fis). Och i slutändan:
c) ångra att jag över huvud taget delade med mig av min anekdot
Tala är silver, tiga är guld och ibland är det bästa vi kan göra att helt enkelt ta ett litet steg tillbaka och låta den första personen skina med sin anekdot. För det är ju ingen tävling (fastän du kanske skulle ha vunnit).
