Molly är som sagt en rätt nöjd bebis vilket ger mig generöst med tid att syssla med sånt som jag gillar att syssla med.
Så jag har jobbat på med en artikel som börjar vara redo för att sändas in till en tidskrift. Och jag har haft olika projekt här hemma, skött en hel del ärenden på stan och helt enkelt pynjat på med ett och annat.
Det är på alla sätt lyxigt att ha tid för allt sådant men ibland om kvällarna känner jag mig nästan helt slut och har ett stygn av dåligt samvete över att jag inte har “njutit av bebistiden” utan istället varit produktiv på olika sätt.
För ett av de bästa orden jag fick höra inför mammaledigheten är att bebisen bara är bebis en gång, men forskning och jobb finns alltid kvar.
Följaktligen är en av mina farhågor att jag ska jobba bort den här tiden, eller fokusera mer på att vara produktiv och få saker gjorda istället för att ta vara på den här tiden.
Samtidigt vet jag, att min personlighet är sådan att slappa dagar med bara soffhäng och lite verkstad gör mig oerhört rastlös. Sådana dagar är viktiga och välbehövliga ibland, men jag behöver verkligen något för händers för att vara nöjd i längden.
Jag är inte en sådan person som bara ligger och myser bort dagarna, men det behöver ju inte betyda att jag inte kan njuta av den här mysiga tiden.
Ändå vill jag inte blicka tillbaka på den här tiden och tänka suck, varför kunde du inte bara carpa lite diem Mindy!?
HUR gör man? Hur hittar man en sund balans mellan dessa poler? Ack, balansgången.
Sånt jag gör: caféar med vän. Det är väl både mysigt och produktivt? Foto av min kompis Anna