Bland den myriad känslor som jag har upplevt under de här gånga veckorna har vemodet varit den mest dominanta.
Ett märkligt vemod som är kopplat till faktumet att ett kapitel i mitt liv så onekligen är avslutat.
Att vara gravid var en häftig resa.
Jag fick må så bra och jag njöt verkligen av att längta, vänta, fantisera om hur det skulle bli. Jag älskade att läsa om vad som händer med babyn vid varje ny graviditetsvecka och att känna det lilla livet sparka och härja i magen.
Att föda barn var också en mäktig upplevelse som jag alltid kommer att minnas glädje. Jag kände mig så stark den dagen och är så stolt över mig själv att jag klarade det.
Nu är den delen av resan över och ett helt nytt kapitel har tagit vid.
Och det är förstås ett enormt spännande kapitel som jag också ser fram emot, men ändå känner jag vemod över att nu har genomlevt min första graviditet och min första förlossning. För även om jag får fler barn i framtiden så kommer det aldrig vara första gången igen.
Det gör mig vemodig.
Och det känns lite töntigt.
Jag kan läsa någon broschyr som vi fick på BB-avdelningen och känna “åh vad kul det var”.
Men trots att det känns lite töntigt att jag är vemodig har jag tänkt mig att det är ungefär som en elitidrottare måste känna.
De tränar fysiskt och mentalt inför en viktig tävling i flera månader – kanske till och med år. De planerar och skapar delmål, visualiserar målbilder och förbereder sig praktiskt på alla sätt. De känner spänningen och nervositeten när dagen närmar sig. De lever upp – nu är det dags.
Och när dagen väl kommer är deras sinnen skärpta, deras kropp helt i synk med deras hjärna för de har förberett sig så länge. De stornjuter av att äntligen få göra det de har längtat efter så länge.
De gör sitt livs prestation, vinner tävlingen och står som segrare vid dagens slut. Oerhört glada, adrenalinstinna, enormt stolta över sig själva. Bästa dagen i deras liv!
Men sen är det bara så definitivt över.
Månader av väntan är över och plötsligt börjar en vardag som förstås känns annorlunda och bra efter vinsten, men också tom – alla målbilder, delmål och planering är nu över. Idrottaren behöver nya mål, nya tävlingar att sikta in sig på, men innan det upplever idrottaren en slags tomhet över att det är över.
Ungefär så tänker jag mig att det är för elitidrottare. Ungefär så känns det i alla fall för mig.
Jag tror att det är viktigt att prata om alla typer av känslor som kan uppstå vid det första föräldrablivandet – för det mesta är ju normalt men många känslor är ännu lite tabubelagda.
Att bli förälder är en enorm omställning och människan tenderar vanligtvis kräva lite tid att anpassa sig till nya situationer. Så trots att jag känner mig lite töntig och lite skamsen över mitt stora vemod så vill jag ändå vara öppen med det. För jag tror att även detta är helt normalt.
Och mitt stora vemod till trots är jag förstås överlycklig över vår Molly och så tacksam över att vi har fått henne.
Men jag försöker tänka att den ena känslan utesluter inte den andra. Inte alls faktiskt.
