Plötslig radiotystnad från en höggravid kan lätt ge felaktiga signaler så jag börjar kallt med att konstatera – ingen baby än.
De här dagarna när jag bara vilar, väntar och längtar är bland de mest spännande jag hittills har upplevt i mitt liv.
För som jag skrivit förut är det som att vänta på en riktigt fin överraskning utan att veta när det kommer att ske och hur det egentligen kommer att vara.
Jag är väldigt tacksam över att må och orka så bra för det gör ju denna väntan onekligen mycket mer uthärdlig. Men jag inte bar uthärdar denna väntan – jag njuter verkligen!
I någon klyschig, amerikansk film pratar ett förälskat par om hur spänningen är som störst precis innan de kysser varandra. Själva kyssandet är det självklart inget fel på, men det är alltid den där förväntan innan läpparna möts som är det mest pirriga.
Och ungefär så känner jag också nu.
Jag älskar känslan av förväntan. Jag älskar att fantisera och föreställa mig hur det kommer att vara. Jag älskar att leva med den här vissheten om att det snart är dags, utan att för den skull veta mer om precis just när.
Och det är märkligt att jag så fullkomligt har accepterat att inte ha kontrollen när jag vanligtvis har ett enormt kontrollbehov. Jag har helt kapitulerat inför processen.
Så nej, jag lider inte alls av ovissheten eller av att vara höggravid.
Jag mår bra både fysiskt och psykiskt och är så redo när det är dags, men jag riktigt unnar mig att njuta av den här tiden – för jag kommer aldrig att vara gravid för första gången igen.
Så jag njuter, njuter, njuter. Och är aldrig så förväntansfull.
Fångad av skickliga Rebecka Hägert-Backkull.