Jag har ett väldigt ambivalent förhållande till människor.
Människor förundrar mig ofta och gör mig riktigt förbajskad ibland.
Och främst gäller detta människor som lever i min periferi; som jag inte har en jättestark relation till men som jag ändå lever sida vid sida med och måste förhålla mig till på sätt eller annat.
Jag märker att jag lätt blir uppjagad av medtrafikanter, personer med för mycket ego, personer som tror sig veta allt, personer som saknar gränser och en handfull andra personer som helt enkelt är olik mig (eller alldeles för lik mig).
Men jag märker också att om jag blir uppjagad av dessa personer så är det främst jag själv som drabbas. Personerna som har gjort mig uppjagad vet sällan om det.
Det är snarare jag själv som lider om jag börjar hysa agg, blir sur eller i största allmänhet bara reagerar negativt på vad en annan människa säger eller gör mot mig.
Några personer som däremot inte retar gallfeber på mig. Inte alls, faktiskt. Snarare tvärtom.
Så jag och Samuel har en gemensam kampanj så här över sommaren.
Den går ut på följande:
Att vi vad som än händer – vad folk än säger eller gör och hur mycket det än skulle irritera oss – ska hantera det med lugn, hundra procent hakuna matata och fullkomlig zen. Och att vi ska påminna varandra om detta.
För sist och slutligen kan vi inte styra andra människors tankar, ord och handlingar. Vi kan inte få människor att bete sig på ett annorlunda sätt, att inte säga plumpa ord och inte utföra handlingar som vi inte gillar.
Det vi däremot kan styra är hur vi i vår tur reagerar på dessa ord och handlingar.
Eller så här: det är inte hur man har det utan hur man tar det, som min samtalsterapeut så klokt uttryckte det.
Två ambitiösa kampanjare. År 2016.
För ett tag sedan läste vi Björn Natthiko Lindeblads bok Jag kan ha fel: Och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk och då lärde vi oss om “de öppna handflatornas”-metod.
Som går ut på att alltid, när vi känner att vi krampaktigt börja knyta våra nävar i ilska, irritation eller frustration över andra människor, istället skulle öppna upp handflatorna och således öppna upp för mildheten och överseendet.
Och kanske till och med tänka “jag kan ha fel, jag kan ha fel, jag kan ha fel”.
Jag tror denna kampanj som vi har inlett kommer bli oerhört utmanande. Men i slutändan också oerhört belönande.
Så, härmed inleder vi kampanjen “fullkomlig zen”.
Välkommen med, om du vill!