Det går väl sådär att vara gravid i tredje trimestern för tillfället.
Ingen, verkligen ingen, vill höra om alla krämpor så jag besparar er detaljerna. Men jag kan säga att den kapacitet jag vanligtvis brukar leverera vad gäller ork, engagemang, arbetsförmåga och energi är om inte helt bortblåst åtminstone kraftigt reducerad.
Kraftigt.
Och jag kämpar med att acceptera det.
Jag kämpar med att känna att det är okej att jag inte mäktar. Att jag inte kan. Att jag behöver hjälp. Att jag behöver vila. Mycket. Mycket mer än jag vanligtvis gör.
Jag kämpar med att acceptera att detta är läget och att det enda jag kan är att gilla det.
Samtidigt vet jag, att jag inte skulle fördöma, hytta med fingret eller himla med ögonen åt någon i motsvarande situation. Jag skulle möta denna person med empati, förståelse och omsorg.
Därför får jag öva mig i att sträcka den här omsorgen och välviljan inte bara till andra utan också till mig.
Det är sjukt svårt. Men jag försöker.
En annan tid. Mycket mindre mage och rätt mycket enklare att vara i största allmänhet. Må denna tid åter komma. Helst snart.