Jag blev uppringd av en hygglig försäljare härom veckan.
Jag var inte särskilt intresserad av produkterna som erbjöds men mitt intresse riktades tidigt mot försäljarens sätt att prata.
För försäljaren använde mitt namn. Hela tiden.
”Men vet du, Mindy, jag har ett särskilt erbjudande för dig” och ”Det här är alltså inget måste, Mindy”.
Jag vet att det hör till försäljningsteknik, att det är ett klassiskt och välbeprövat sätt att snabbt skapa en känsla av intimitet mellan två helt främmande människor.
Jag köpte inte några produkter.
Men ändå.
Att få höra mitt namn användas så pass ofta under en så pass kort tid gjorde intryck på mig. Jag hör inte mitt namn särskilt ofta.
Vi finländare är kanske inte så bra på att tilltala varandra med namn i största allmänhet, det ligger inte i vår kultur. Och kanske just därför värmer det lite extra.
Vi behöver alla få höra vårt namn, kanske är det sätt att uppleva en känsla av att vi faktiskt existerar, att vi blir sedda.
Så detta enkla lilla knep kan göra smärre underverk: säg mitt namn. Säg andras namn. Ofta, oftare än nu.
