Jag minns ännu hur det var att ha växtvärk.
Jag minns smärtan i knäna (särskilt i det där ena knäet där det visade sig att jag hade Osgood Schlatters). Jag minns värken i lederna och den krypande känslan av att huden var några storlekar för små.
Det var smärtsamt men jag var glad. Jag var elva år och jag visste att det är nu som händer. Det är nu som jag växer.
Min växtvärk varade inte länge och gjorde mig inte längre än imponerande 160 centimeter. Emellertid har jag på ett annat plan aldrig slutat växa.
Och med växandet följer smärtan. De är oskiljaktiga.
För växandet sker i smärta, det är i mörkrummen som själen framkallas. Få ting, om ens något, blir framkallat under blå himmel och solskensdagar.
De dagarna har sitt syfte, tack gode Gud för de dagarna, men det är inte där växandet sker.
Växtvärken följer mig alltså än idag. Det gör mig ömsom arg och ledsen; känslan av att aldrig vara färdig är mig ibland överväldigande.
Andra gånger minns jag elvaåriga Mindy med Osgood schlatters och den barnsliga förnöjsamheten över värken, värken. För det betyder ju att jag växer.
Då blir jag lite mindre ledsen och lite mer tacksam.
