Jag älskar uttrycket “hur man än vänder sig har man rumpan bak”.
Det finns en så enorm mängd sanning i detta smått barnsliga ordspråket.
Jag har prövat på det där med att vrida mig åt många håll, stretcha mig i olika riktningar men jag märker att jag aldrig räcker till, att det alltid finns något jag kunde ha gjort bättre, någon annan människas behov jag kunde ha tillgodosett mer, någon som blev missnöjd över mitt val i alla fall.
Jag har prövat på att få baken att peka i samma riktning som min nästipp, jag har försökt att vrida min kropp in absurdum men hur jag än vänder och vrider på mig så får jag inte till det.
Baken är där bak och därmed basta.
Det bästa är väl att gilla läget.
Hitta någonstans mjukt att lägga ner den på då och då.
