Det är söndagkväll och jag reflekterar över veckan som har gått.
Den har varit … mycket.
Både jag och Samuel har haft en hel del program och tid är inte något vi har i överflöd just nu.
Ibland har vi bytt av varandra i dörröppningen. Ibland har en av oss varit tvungen att tacka nej till evenemang men ibland har en av oss kunnat åka iväg: på träning, på cafébesök eller (som nu ikväll) – på bio.
Just den här veckan har det mest varit Samuel som har kommit sig iväg. Nästa vecka är det jag som har en hel del program.
Och av förekommen anledning har vi den här veckan diskuterat hur viktigt det är att verkligen unna varandra den tid som man är borta hemifrån. För det är så, så viktigt att med jämna mellanrum få ladda batterierna på eget håll.
Det är så lätt att falla i ett träsk av beräknande och patologiskt rättvisetänk, där minuterna borta hemifrån blir en valuta och där bägge parter är giriga och snåla.
Att åka bort hemifrån och känna att ens livs kärlek är besviken eller missunnsam funkar inte. Vi vill verkligen unna varandra och vara glad för den andra när den får göra något för sig själv.
Vi försöker alltså att vara allt annat än missunnsamma med varandra. Det är lätt ibland, svårt ibland, men huvudsaken är att vi försöker.
Och det gör vi.
