Lite mindre ensamma

Under mina mest cyniska stunder kan jag känna att vi människor är enormt sorgliga och ensamma varelser.

Vi längtar så innerligt efter att blir förstådda och kända, på djupet. Att någon ska se allt vi är, som vi är på riktigt. Att någon ska se allt det här och säga ”allt du är, är okej” eller, än bättre: ”allt du är, är vackert”.

Men den här längtan begränsas av vår livserfarenhet som tyvärr i de flesta fall lärt oss att det är bättre att omgärda oss av meterhögt stängsel, och gömma vårt sköraste jag i ett hölje av självförsvar och hårdhudadhet.

Och visst.

Det finns goda skäl att värna om själens skamskrubb, för det finns människor som alla gånger bör veta för lite än för mycket.

Men när det finns människor med vilka det är okej att sänka garden. När det finns tillfällen där det går att mötas i ärlig sårbarhet. När de här människorna finns, och när de här tillfällen uppstår: må vi modigt glänta på dörren till själens skamskrubb. Det är fruktansvärt läskigt men fantastiskt avväpnande.

Under mina mest hoppfulla stunder tänker jag att det gör oss lite mindre ensamma.

Eller åtminstone, om jag råkar ha en mer cynisk stund, kan jag medge att vi är som poplåten säger, lite mindre ensamma tillsammans. 

Och det, tänker jag, är i alla fall något.

Gör slut med morkkisen

Det kan drabba mig alldeles osökt.

Det börjar som en vag aning som sedan eskalerar i en iskall ilning längs ryggraden. Minnet golvar mig med full kraft. Först efter någon minut lyckas jag skaka av den. Oftast bokstavligt.

Jag talar ju givetvis om morkkisen (ett finskt slangord för moralisk bakfylla som idag används för att syfta på händelser som man skäms för i ett senare skede).

Jag kan ha morkkis över så löjliga ting. Något som jag har sagt i femman, något jag har gjort för några år sedan. Och det är minst sagt frustrerande att hållas nere av de här löjliga pinsamheterna som jag har varit med om i livet. Ändå är det inte så lätt att göra sig av med dem. De här minnena ligger där i själens skamskrubb och lurar, för att alldeles oväntat dyka upp i mitt medvetande. Alltid när jag minst anar det.

Super töntigt.

För jag tror att det är mest sannolikt att det bara är jag som går och tänker på mina morkkishändelser fem, tio, femton år efter att de har ägt rum. Jag menar: jag går inte omkring och tänker på händelser när människor eventuellt har gjort bort sig i min närvaro. Varför skulle någon ägna mina pinsamheter en endaste tanke?

Så jag ger mig själv tillstånd.

Tillstånd att släppa taget om de här pinsamma minnena. Jag ger mig själv tillstånd att inte längre bindas av dem, plågas av dem. För de är minnen; det pinsamma har redan hänt och det går inte att ändra på. Men det pinsamma ska inte få prägla mig ännu årtionden efteråt. Näpp!

Nu gör jag slut med min morkkis!
Join the club!

Foto: Ebba Åström

Allt det där jag inte skriver på min CV

Jag skrev lovordande om glädjen i att utforska sig själv i ett tidigare inlägg.

Låt mig nu lyfta fram baksidan av myntet. Den oundvikliga delen i äventyret att utforska sig själv: att också hitta mindre smickrande hörn och rum.

Själens skamskrubb
som jag kallar det.

Usch vad motigt det är att acceptera att de här skrymslena i självet existerar. Att de, trots att jag försöker dölja dem, är precis lika verkliga som alla de egenskaper och personlighetsdrag som jag listar på min CV.

Jag vill ändå tro att det är ett gott tecken att acceptera själens skamskrubb.

Jag vill tro att det är så många gånger bättre att gå in i skrubben, se sig om och säga ”ja här finns det mycket att göra” istället för att skynda på stegen med bortvänd blick blick varje gång vi går förbi vår själs skamskrubb.

Jag måste få tro att det är värt det.
Om vi ska växa är det oumbärligt att vi vågar se och erkänna skrubben för precis vad det är: en skamskrubb.

Alternativt: allt det där jag inte skriver på min CV.

För jag tror att det är genom ärligt erkännande som rensandet kan börja; oavsett om det då är frågan om en quick-fix (snipp snapp. tack och hej) eller en mer långvarig, och eventuellt smärtsam process.

Kanske det är just den här processen som behövs för att vi ska växa som människor. Kalla det då vad du vill: storstädning av själen, personlig utveckling, självförverkligande... Eller kalla det för det vackra ordet helgelse. Det gör jag.

Ack vad ont det gör att inse att förändring är ett måste.
Ännu värre: att just jag måste förändras.

Men ack vad gott det gör.

Foto av bästa syster Ebba.

Tidens tand

Har vi inte alla någon gång sett i fotoalbum på svunna tider och skrattat åt hur våra föräldrar såg ut på sitt konfirmationsfoto, studentfoto, bröllopsfoto eller ja, över huvud taget på vilket foto som helst. Den är inte så nåderik, tidens tand, med tanke på hur snabbt modet ändras och hur snabbt diverse skönhetsyttringar föråldras.

Sen är det en helt annan sak när jag själv ser visuella bevis på min egen existens från svunna tider. Då är det plötsligt inte alls lika roligt längre, utan det börjar luta mer mot pinsamhet och genans.

Men jag tror på att blicka tillbaka, och se på den yngre versionen av en själv, med stor nåd. Och då i första hand inte fotografierna utan framför allt personen. De val jag tog, de misstag jag gjorde och de beslut jag fattade. Det är lätt att med facit i hand konstatera att mycket skulle ha sett annorlunda ut om jag inte hade gjort y, och mycket skulle ha varit bättre om inte x hade hänt.

Men det är endast med facit i hand. Jag hade ju inget facit då. Jag ömsom famlade i blindo, ömsom stakade mig fram långsamt men målmedvetet. Jag gjorde mitt bästa och försökte fatta vettiga beslut utifrån vad jag visste då. Att det ändå kan gå krokigt till är inte alltid något jag kan rå över. Livet är krokigt.

Jag vill tro att var och en alltid försöker handla enligt bästa förmåga utifrån den kunskap och de erfarenheter som finns till hands. Och därför tror jag att det är så viktigt att blicka tillbaka och se på sitt svunna jag med stor nåd. Kanske glädjas över att nu veta bättre, men ändå veta att livet levdes utifrån bästa förmåga också då. Och fram för allt; att inte förargas och förbittras vid tanken på det yngre jaget, utan fram för allt se på sig själv med stor, stor nåd.

Vad tänker du om det här? Tryck gärna på ❤-knappen om du håller med!