Vi är norröver, tillbaka i våra barndomshoods, under julen.
Vi älskar Vasa, vi trivs så väl och har också börjat sprida ut våra rötter där men de är ännu ytliga, inte alls djupt ner i myllan. Inte som våra rötter till Karleby och Kronoby.
Vid högtider kallar rötterna oss således från Vasa 120 kilometer norrut. Det är oundvikligt.
På besök hos min kusin Katarina med familj. Så fina människor.
Idag har vi umgåtts med familj och släkt. Vi har också tagit del av en konsert som jag har vuxit upp med: alltid sista lördagen innan jul är det samma tid, samma plats som gäller.
Och det var en speciell känsla att sitta i kyrkbänken i en smockfull kyrka och blicka ut över ett folkhav som till åtminstone 80 % består av bekanta, välkända ansikten.
Det är en underbar känsla att artigt kunna nicka ett hejhej eller ibland till och med vinka lite försiktigt åt nästan varenda människa som stegar in genom kyrkdörrarna.
Det är något jag aldrig har upplevt i Åbo, i Vasa eller i Korsholm.
Jag är inte sådan som har haft en period i mitt liv då jag har upplevt att jag måstemåste bortbort.
Ändå har jag ett inte helt oproblematiskt förhållande till mina rötter. En problematik som kanske närmast består i att jag vill hitta mitt eget jag och definiera mitt förhållande till mina rötter och inte enbart vara summan av dem.
Hur mycket av mitt jag är mina rötter? Hur mycket av mitt jag skulle finnas kvar utan mina rötter? Kan jag över huvud taget vara rotad någon annanstans än där mina rötter är?
Sådana frågor upptar mina tankar den här lördagskvällen.
Bland alla frågor och få svar är ändå ett uppenbart för mig: jag är enormt tacksam över att ha en så stark och positivt koppling till mina rötter.