För tio år sedan var vi peppu ja paita.
Oskiljaktiga.
Hon var min sister from another mister from another city och jag hade aldrig träffat någon som jag synkat så snabbt med förut. Hon var sjukt bra på fotboll, en dansare med wow-faktorn och så lätt att lära känna.
Vår vänskap var av den självklara sorten; den där man inte behövde ifrågasätta eller undra hur det kommer sig att vi var vänner. Ni vet den där Kling och Klang-relationen, så uppenbar att den talar för sig själv.
Tillsammans har vi upplevt Gardasjön, hjärtesorg, danstävlingar, Venedig, fotbollsmatcher, brun-utan-sol-horrorstories, baklårssträckningar, sena kvällar vid McDonald’s och Vuokattis snöbackar.
Livet och alldeles för många kilometrar kom emellan oss och först nu, tio år senare fick vi äntligen till en riktig träff och inte bara ett kort hejhej hur är det med dig.
Vi fick till en riktig träff: ett hejhej hur har du haft det de senaste tio åren.
Vi tog igen ett helt decennium på tre timmar, så gott det nu går. Mycket blev sagt men mycket finns ännu att säga.
Det är underbart att vägen till oss var så mycket kortare än väntat. Trots att vi på varsitt håll har förändrats rejält har vi kvar det som gjorde att vi så oproblematiskt blev peppu ja paita när vi var i femtonårsåldern.
Jag tänker så här: någon som har sett ens sämsta jag och någon som har sett ens värsta tonårsfas och ändå vill vara vänner är så värd att hålla fast vid.
Fastän det är tio år sedan sist.
(Låt oss inte vänta tio år tills nästa träff).
Idag.
För cirka tio år sedan.