Mentala hinder

Nyss fyllda 13. Solskensleende och ångestklump. Jag hade blivit invald till distriktslaget i fotboll, och samma eftermiddag skulle den första träningen äga rum. Att jag över huvud taget hade blivit invald innebar att jag hade något slags hum om hur man spelar fotboll. Jag hade inte bara "ett hum om", utan jag var riktigt duktig.. Ändå vägrade den inbillade magvärken ge efter. Ändå ville inte rädslan ge vika. 

Så var det gången då jag skulle uppträda på byafesten, skicka in en sång till MGP, delta i tekniktävlingen i fotboll, börja i en ny dansgrupp och listan kan göras lång.

Det har varit alldeles för lätt att skylla på sträckta muskler, ett värkande huvud eller plötsliga förändringar i planer. Allt för att undslippa det omöjliga. Inte omöjligt i sig, men oumbärligt för mig. En obekväm situation där jag blir bedömd, värderad eller utsatt för jämförelse. Med andra ord ett tillfälle för mig att bli förkastad, förnekad och förnedrad.

Från då KDC tillsammans med Åbolands Kammarkör uppträdde på Åbo Svenska Teater i showen Adiemus. Härliga minnen.

Alldeles för många gånger har jag gett upp på en dröm eller ett mål, och istället valt den enkla vägen. Den enkla vägen är en lättnad för stunden och frigör själen från den omedelbara ångesten. Men den enkla vägen fråntar möjligheterna till framgång och framsteg. Den enkla vägen raderar chansen att övervinna ett mentalt hinder. Med andra ord är det en björntjänst.

Trots att jag ofta har valt den enkla vägen, känner jag inte lika mycket sorg över vad jag har förlorat, som glädje över att jag nu vet bättre. Obehagliga situationer är oundvikliga. Många gånger lockar det mer att ligga som en burrito under täcket, än att ta tag i det olustiga. Frestelsen finns, men skillnaden är att när känslorna alarmerar och aktiverar flyktinstinkterna slår jag dövörat till och envisas med att genomföra det obekväma. Enkelt är det inte. Det är det aldrig. Men det är ett måste.

Jag övertalar mig själv att stirra det obehagligt ångestfyllda rätt upp i ansiktet. Att trotsigt vägra ge efter. Någon gång har allt klaffat och jag har njutit av att göra det som tidigare var så obehagligt. Andra gånger har jag helt enkelt genomlidit och överlevt det. Oavsett slutresultatet har det alltid varit en personlig seger. Det har varit en personlig vinst när jag har klarat mitt mentala hinder.

Vilka mentala hinder tampas du med?

Att beskriva sig själv

Jag har alltid varit intresserad av hur människor är funtade. Det finns så många olika personligheter och egenheter, och när man tror att man förstått sig på en person dyker nya sidor upp. 

Förut gjorde jag en massa (o)vetenskapliga test på det ena och det andra på nätet. "Vem av skådespelarna ur Vänner liknar du mest? " eller "Hurudan ledare är du?" eller "Vilket yrke passar dig bäst?" - allt i jakten på att hitta en bra och samstämmig beskrivning av vem jag är. Att hitta en lämplig kategori där jag passar in, ett fack där jag helt och fullt förklaras och förstås.

Fortfarande fascineras jag av människans olikheter, och i mitt eget självutforskande har jag snubblat över både den ena och andra boken om olika personlighetsdrag med mera. Jag har bland annat kommit fram till att jag är mycket mer introvert än jag, och andra, tidigare trott, och att jag har starka högkänsliga drag. All forskning jag har gjort inom det här området har absolut varit till nytta, för jag upplever en djupare förståelse för mig själv och för andra i min omgivning.

Men min viktigaste insikt i den här djungeln av självhjälpsböcker, hel- halv- eller ovetenskaplig forskning och webbtest har varit att en människa alltid är mer än en kategori. Jag må vara lite introvert och lite HSP (highly sensitive person) men det är absolut inte det enda jag är! I mitt förra inlägg skrev jag att jag är en dansare, emedan det fortfarande är helt korrekt är det ändå inte det enda jag är. Det är endast en av många dimensioner som bildar enheten Mindy.

Jag tror definitivt att kategorisering, och försök att förstå sig själv och andra är till nytta, så länge det just leder till det - en djupare förståelse för sig själv och andra. När kategoriseringen leder till att man med makt ska placeras i ett fack, eller om det leder till begränsning av vad vi kan bli eller göra ("Sån här är jag och det är det enda jag är" eller "Eftersom jag är introvert kan jag inte komma på festen") då har man för länge sedan gått vilse i självhjälpsdjungeln.

För vi är alla unika, flerdimensionella människor som i viss utsträckning kan förstås med hjälp av kategorier och fack. Men vi är alltid så mycket mer än den där ena stämpeln. Man förändras. Under en och samma livstid händer mycket. Som mannen som sade efter flera årtionden av äktenskap med samma hustru: "Det känns som att jag har varit gift med flera olika kvinnor". Så många gånger, och i sådan stor utsträckning kan livet förändra en.

Dessutom kan man uppleva sig själv på ett annat sätt än vad andra upplever en. Därför är det farligt att påstå "Sådan här är du. Punkt". Förstås kan vi lära känna oss själva bättre genom att studera hur människor kan kategoriseras, men jag tror inte att en människa någonsin kan ge en helgjuten beskrivning av hela ens personlighet. 

Och var skulle utforskandets glädje och upptäckandets fröjd finnas om man vore platt och endimensionell? Om vi skulle hitta vårt fack och aldrig sluta förundras över vilken unik kombination av egenskaper vi är - vari vore hela äventyret då?