Nyss fyllda 13. Solskensleende och ångestklump. Jag hade blivit invald till distriktslaget i fotboll, och samma eftermiddag skulle den första träningen äga rum. Att jag över huvud taget hade blivit invald innebar att jag hade något slags hum om hur man spelar fotboll. Jag hade inte bara "ett hum om", utan jag var riktigt duktig.. Ändå vägrade den inbillade magvärken ge efter. Ändå ville inte rädslan ge vika.
Så var det gången då jag skulle uppträda på byafesten, skicka in en sång till MGP, delta i tekniktävlingen i fotboll, börja i en ny dansgrupp och listan kan göras lång.
Det har varit alldeles för lätt att skylla på sträckta muskler, ett värkande huvud eller plötsliga förändringar i planer. Allt för att undslippa det omöjliga. Inte omöjligt i sig, men oumbärligt för mig. En obekväm situation där jag blir bedömd, värderad eller utsatt för jämförelse. Med andra ord ett tillfälle för mig att bli förkastad, förnekad och förnedrad.
Från då KDC tillsammans med Åbolands Kammarkör uppträdde på Åbo Svenska Teater i showen Adiemus. Härliga minnen.
Alldeles för många gånger har jag gett upp på en dröm eller ett mål, och istället valt den enkla vägen. Den enkla vägen är en lättnad för stunden och frigör själen från den omedelbara ångesten. Men den enkla vägen fråntar möjligheterna till framgång och framsteg. Den enkla vägen raderar chansen att övervinna ett mentalt hinder. Med andra ord är det en björntjänst.
Trots att jag ofta har valt den enkla vägen, känner jag inte lika mycket sorg över vad jag har förlorat, som glädje över att jag nu vet bättre. Obehagliga situationer är oundvikliga. Många gånger lockar det mer att ligga som en burrito under täcket, än att ta tag i det olustiga. Frestelsen finns, men skillnaden är att när känslorna alarmerar och aktiverar flyktinstinkterna slår jag dövörat till och envisas med att genomföra det obekväma. Enkelt är det inte. Det är det aldrig. Men det är ett måste.
Jag övertalar mig själv att stirra det obehagligt ångestfyllda rätt upp i ansiktet. Att trotsigt vägra ge efter. Någon gång har allt klaffat och jag har njutit av att göra det som tidigare var så obehagligt. Andra gånger har jag helt enkelt genomlidit och överlevt det. Oavsett slutresultatet har det alltid varit en personlig seger. Det har varit en personlig vinst när jag har klarat mitt mentala hinder.
Vilka mentala hinder tampas du med?