En stor del av hösten, och under hela året 2018, har jag levt ett liv som närmast kan beskrivas med ett uttryck, som får mig att tänka på en riktigt värdelös lågbudgetfilm. Mitt liv under de senaste månaderna kan beskrivas som två jobb och en avhandling. Det här har i praktiken inneburit att jag ganska långt har haft ett minutschema, och inte alls mycket tid för övers för allehanda nöjen. Det här säger jag inte alls för att få duktighetspoäng, inte alls för att jag fiskar komplimanger. Men jag säger det här för att ge lite kontext till en tanke som den här intensiva tiden har gett mig.
Jag gillar att göra saker ordentligt. Jag känner mig aldrig så halvfärdig som människa, som när jag inte har förberett mig till punkt och pricka inför en lektion. Jag känner mig oansvarig om jag inte har läst artikeln ordentligt, samtidigt som jag fört grundliga anteckningar, slagit upp okända namn, teorier och begrepp och gått lös med highlightern. Jag gillar att göra saker ordentligt. Än en gång: inte heller det här säger jag för att få duktighetspoäng.
Två jobb och en avhandling har däremot forcerat mig till insikten om att det inte alltid går att göra allting ordentligt. Och med ordentligt menas i det här sammanhanget ett pedantiskt, snudd på tvångsmässigt, sätt För jag märker att jag inte hinner. Det är inte värt att jag kortar av nätterna i båda ändorna, att jag inte umgås med min man, att jag slutar motionera och livnär mig på koffein för att orka. Nope, dit går jag inte.
Hellre gör jag då saker så där... Bra. Tillräckligt. Nog.
Jag skrev ett inlägg tidigare i höstas om att göra saker lagom. Begreppet prestationsprinsessa (eller prestationsprins, för den delen) kanske är lite uttjatat vid det här laget, men det kan aldrig tjatas tillräckligt så länge det finns de där ute, som inte helt enkelt kan släppa saker och ting. Göra saker inom rimlighetens gräns. Vara mänskliga mot sig själva. För mig, och för så många andra där ute, är det alldeles förskräckligt att göra något lagom bra. Lagom finns inte. Men de senaste månaderna har jag tränat mycket på att göra saker lagom. Tillräckligt bra. Alldeles nog för att uppfylla kriterierna, och lite (men bara pyttelite!) mer där till.
Det samhällstempot och de krav som (vi upplever att) samhället ställer på oss idag, gör att vi inte räcker till. Jag tror inte vi ska det heller. Det är inte rimligt - eller mänskligt! - att räcka till utan att stryka på kuppen. Men jag tror att den största boven inte ändå är samhället. Jag tror att den största boven är vi själva. För det är vi som ställer kraven på oss själva, sist och slutligen.
Men jag har försökt humanisera mina krav. Och jag märker att det går att göra det. Och jag är absolut inte en sämre människa för att jag göra saker bra, men inte enastående. Och du, det är du också.