Vad vore jag utan mål?
Mål, oavsett hur banala eller små ger mig alltid riktning och fokus. Skulle jag inte ha mål som jag skulle bena ner i småsmå partiklar och stegvis närma mig skulle jag vara som en roddbåt utan åror som bara driver vind för våg.
Nej jag behöver mål för att veta vart jag är på väg (ingen undran på att jag älskar På Spåret).
Mål är ofta förknippat med prestation, ångest, press och krav. Men inte alltid.
För idag har vi bokat en resa till Lappland och mitt mål är att jobba flitigt och bita i ända tills det är dags för oss att syra kosan norrut för några dagars ledighet och vila (ironiskt nog allt annat än den vila som förknippas med soffläge och lugn).
Alltid behöver det inte vara så stort, men visst är det bra ljuvligt när det ibland är det.
Mål ger mig hopp. Jag har hopp i sikte.
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
Jag är inte mycket för nyårslöften-människa.
Men jag är däremot mycket av en mål- och delmål-människa.
Mitt mål för 2018 har varit att fotografera mera. Och ganska väl har det gått eftersom mitt lagringsminne på telefonen är slut.
Ett annat mål för 2018 är att läsa 100 skönlitterära böcker. Nu är redan en tredjedel av år 2018 förbi (!!!) och jag måste ärligt säga att jag inte har en stark start i litteraturväg på året. Att arbeta 100 % var en omställning nog. Att därutöver dansjobba många kvällar i veckan och skriva avhandling var övernog. Därför har året 2018 inte hittills varit skönlitterärt tät.
Nu har jag emellertid fått upp läsflytet igen, och läslusten är stor, så nu blir det andra bullar.
Dessutom satsar jag på att läsa en mängd böcker under min (livstids allra första!) semester!
Så där har ni min anspråkslösa lista hittills. I den saknas två ljudböcker. Dessutom har jag en barnbok och en skönlitterär bok på gång nu som snart är utlästa — så snart är jag uppe i sexton och då låter det plötsligt mycket mer lovande!
Jag lovade ändå mig själv att det här målet ska vara ett mål som ska vara roligt och sporrande, inte prestationskrävande och ångestfyllt. Därför har jag inte heller stressat med läsningen utan tagit vara på mig själv och min ork. Så fort min läsning blir ett krav försvinner glädjen, och det har jag varken hjärta eller mage att göra med min läsning.
Av ovanstående böcker gillade jag väldigt starkt Philip Teirs debutroman Vinterkriget och Adrian Pereras White Monkey. Många av de övriga böckerna har jag också skrivit om här på bloggen, för de har varit värda sitt eget inlägg.
Nåväl.
8 månader och 84 böcker! Det ska gå!
Håll tummarna!
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
