Jag har tidigare skrivit om mina narrativ, alltså om de berättelser jag producerar och ständigt reproducerar.
Och jag finner att jag regelbundet återkommer till detta tema i mitt liv. För det gör jag med sådant som skapar friktion i mig och pockar på min nyfikenhet.
På sistone har jag tänkt väldigt mycket på narrativ och särskilt på offermentalitet.
Om hur lätt det är att försjunka i ett tillstånd av ”livet bara händer åt mig och jag kan ingenting göra”. Det är synnerligen lätt att tänka så i dessa coronatider.
Som att vara passagerare i den bil som är ens liv.
Jag tänker så här:
Å ena sidan spelar arv, miljö, socioekonomisk status, hälsa och annat roll.
Givetvis finns det rättmätiga orsaker och omständigheter som försätter en annan människa i offerposition. Det finns tid för att sörja, för att vara golvad, nedbruten, sjuk.
Å andra sidan finns det omständigheter där vi tror att vi är offer.
Där det inte handlar om hur bra vi faktiskt har det utan snarare om hur vi tar det.
Omständigheter där vi egentligen bara behöver byta perspektiv och förändra den inre berättelsen vi upprätthåller för oss själva och blint tror på.
När vi förändrar våra inre landskap förändrar vi långsamt också den yttre.
Men usch vad jag ogillar alla klyschor om ”förändra ditt sätt att tänka så förändrar du världen”.
Ändå är jag lite benägen att tänka i de banorna.
De här tankarna är inte färdigtänkta utan i process, så jag vet inte om jag tror på det.
Vad tror du?
Det jag däremot vet är att jag störtgillar den här bomullströjan från Makia.