Idag fick jag höra oerhört peppande ord av en bekant vid ett oerhört otippat tillfälle.
Det var så positiva ord att jag hade svårt att hitta fattningen och min annars rätt så välutvecklade talförmåga efteråt. Länge efteråt.
Varför gör vi inte det hela tiden? Överröser varandra med positiva ord.
Jag tänker väldigt ofta positiva tankar om andra människor. Det kan handla om allt i från att någon har en fin jacka till att någon har utfört en uppgift jättebra.
Men inte alls lika ofta låter jag människan ifråga få veta allt det goda jag har tänkt om henne.
Ibland tänker jag de här tankarna om främlingar, ibland om mina allra närmaste. Oavsett är jag ibland dålig på att uttrycka det högt och låta dem få veta.
Uppmuntrande ord skadar nästan aldrig att sägas högt. Positiva kommentarer slår väldigt sällan fel.
Jag vill alltid panta flaskor men aldrig panta på positiva ord.
De är alldeles för sällsynta och värdefulla för att panta på.
