Jag förespråkar ett sunt kritiskt förhållningssätt till vår omvärld.
Ända sedan gymnasietiden har jag insett hur viktigt det är att inte svälja allt med hull och hår, och helt oreflekterat smälta halvsanningar och hellögner. I mitt arbete tränas jag i kritiskt tänkande och granskande varje dag. Kritik och kritisk respons är den enda vägen framåt i mitt jobb.
Jag har kantapään kautta fått lära mig hur viktigt det är med en gnutta, eller en stor slev kritiskt förhållningssätt. Det här är speciellt aktuellt just nu med tanke på att samhällets utveckling har resulterat i att orden fejkade nyheter och alternativa fakta var med på nyordslistan 2017.
Så tro mig: jag är den första att förespråka ett kritiskt förhållningssätt.
Men (inte helt otippat att det skulle komma ett aber här, va?)
Det finns lägen då jag märker att jag bör släppa ner min gard. För också kritiskhet kan gå överstyr och leda till något som inte alls är fruktbart.
Praktexemplet är när jag ser på musikaler och teatrar eller lyssnar på livemusik. Jag förstör hela min konstupplevelse om jag sitter och hakar upp mig på småsaker. När jag sitter i publiken är min huvudsakliga uppgift inte att identifiera, namnge och påpeka alla fel och brister. Jag är inte där som kritiker.
Nej, min huvudsakliga uppgift är att titta, lyssna, njuta och visa min uppskattning för den som vågar ställa sig på scen och uppvisa (eller blotta?) sina talanger inför en eventuellt kritisk publik.
Och det är något som den seglivade kritikern i mig får öva sig på. Att hålla käft, helt enkelt. Men övning ger färdighet och jag har blivit mycket bättre på att koppla bort kritikern och slå på esteten i mig.
För jag vill inte vara den som kommer med en lång lista på förbättringsförslag efter ett uppträdande. Jag vill hellre vara den som säger tack för ditt uppträdande, tack för sången, du gjorde det väl!
Så trots att jag förespråkar ett kritiskt förhållningssätt vet jag, att det också är okej att alldeles okritiskt luta sig tillbaka och njuta.
Bara njuta.
